Schlagerdags

Tyckte nyss att det var schlagerfestival eller Mello eller vad man kallar det numera men tydligen är det dags igen idag. Nike är väldans exalterad och har redan bestämt sig för att Sean Banan är artisten som vinner. Snacksinköpen är planerade och tja.... fjäderboan på vädring kanske? Nej, så allvarligt tar vi det inte. Jag brukar vara ljumt intresserad, Nike och Tomas mer engagerade.

Vi har det otroligt kallt nu och igår kväll frös jag så jag skakade. Men det visade sig att jag hade lite feber, attans.  Hoppas det inte blir värre så jag får åka in för det har jag verkligen ingen lust med. Tror dock inte att det är något värre än en vanlig förkylning, Tomas är rejält sjuk. Missar Nikes simning idag, får sitta hemma och snyta mig istället.

Onsdagsfeber?

Precis som förra onsdagen hade Nike feber igår. Redan när hon vaknade var hon varm och resten av dagen låg hon mest på soffan och var ynklig. Jag tror inte att hon varit så tyst någonsin i sitt liv.

Precis som förra torsdagen är hon betydligt piggare idag, fast den här veckan tror jag att hon fortfarande har lite feber. Det hindrar henne inte från att röja runt här hemma dock. Imorgon är hon nog frisk igen, precis som förra fredagen.

Vi har haft två kalla nätter, nedåt -25. Det har märkts på andfåddheten. Men nu sägs det att det ska vända och bli varmare, jag hoppas min teori om att kalla lungor ger andfåddhet stämmer så jag kan börja komma ut lite. Och så kanske snön kan smälta undan, det vore grejer det!

Pippis tröja och halsduk är äntligen klar. Så även cirklarna till väskan, jag väntar ivrigt på beskrivning av hur de ska virkas ihop för det lyckas jag inte klura ut på egen hand. Nu håller jag på med ett litet kakmonster som jag ska försöka klura ut ett eget mönster till.

Feber igen

Jahapp, 38,1 visade termometern i morse. Febern dök upp igen. Kanske inte så konstigt, är fortfarande förkyld. Vi får väl se när jag får ta den där cytostatikan jag skulle tagit i måndags...

Har jag något roligare än så att blogga om? Nä. Morgontidningen gav inga roliga uppslag. Huspriserna har ökat med 143% på tio år i kommunen. Det börjar bli dyrt att köpa hus även här. Elpriserna är rekordhöga den här vintern också. Jo, tack det märkte vi när elräkningen kom här om dagen. Inget nytt under solen med andra ord.

Valfrihet är fortfarande ordet för dagen i gnestapolitiken. Vad det betyder verkar det råda delade meningar om. Själv har jag ju lite svårt att se valfriheten i att erbjuda 3000 kr i månaden för att vara hemma med sina barn, för det är nog en valfrihet som är få förunnad att utnyttja. Det var i alla fall kul att det blev lite diskussion och att åtminstone några partier var med. Mest alliansen tyvärr, bloggledes åtminstone... jag tycker fortfarande att det är bedrövligt synd att partierna inte använder bloggen bättre som en kanal dels för att få ut sitt budskap men framför allt för att föra en dialog med väljarna. SN-bloggen är ett så bra initiativ som verkligen inte borde behandlas så styvmoderligt. Vänstern och Centern är de enda som håller igång aktivt nu. Synd.

Förkyld, febrig och ingen cyto

Har känt mig lite småförkyld under ett par dagar och i natt var det dags för förkylningen att slå ut i full blom. Huttrade och frös och imorse visade termometern 38,7.

Har sovit och vilat mig igenom dagen, min pappa ryckte ut och hämtade Nike från dagmamman och körde hem henne.

Med värktabletter går det ju ganska bra att genomlida eländet, men någon cyto blev det inte idag. Ska vänta till onsdag bestämde vi, då ska jag träffa doktorn.

Många bäckar små

Bild: Hamed Saber

Vaknade imorse med uppsvullen hals, snuva, huvudvärk och feber. En helt vanlig förkylning med andra ord, det är svårt att förklara men jag känner en viss upprymdhet över att ha drabbats av en alldeles vanlig, ofarlig och botbar sjukdom. Det är skönt att fokusera på att dricka te och att äta halstabletter, att vira in mig i täcket och bara ligga på soffan hela dagen och veta att det faktiskt bidrar till att jag snart är frisk igen.

Fast något vidare drag är det ju inte i mig idag direkt, ska erkännas.

I cancerbranschen händer det mycket, alldeles för mycket just nu. Fina Mian lämnade inte bara oss utan även sina sju barn för några dagar sedan. För inte så länge sen var det Thomasine. Lindas inflammatoriska bröstcancer sprider sig trots olika behandlingar, Linda som fick sitt cancerbesked när hon var gravid med sin yngsta pojke. Det är märkligt hur det berör oss alla. Människor man inte känner och aldrig har träffat, vi är många som oroar oss, sörjer och känner med dem.

Vill man hjälpa till lite kan finns det olika insamlingar att bidra till. En vän till Mian har öppnat ett konto för Mians barn (läs mer här). Nätvänner från hela landet samlar till Cancerfonden och till Mians begravning. Men det mest fantastiska är ändå insamlingen till Lindas New York-resa. Linda som i ett inlägg skrev att hon så gärna ville se den staden igen kommer att kunna göra det! Ludmilla drog igång en insamling och på två dagar var resan i hamn och jag är säker på att det kommit in ännu mera pengar tills dess. Jag tycker det är helt underbart!

Det finns säkert någon som nu tänker, men alla andra då? Det finns massor av människor som är drabbade av svåra sjukdomar, som aldrig någon samlar in pengar till. Jo, det är förstås sant. Men jag tror att genom att hjälpa någon åtminstone så gör man världen till en bättre plats. Inte bara för den man hjälper utan i största allmänhet. Och man behöver inte hjälpa så mycket, många bäckar små...

Febern försvann

När jag vaknade i morse hade jag inte feber längre. Det var ju skönt men jag ringde ändå till mottagningen och frågade om jag skulle göra nåt särskilt, men det var ingen fara. Bara vila och låta förkylningen läka ut men ringa om jag fick lite mer ihållande feber så klart.

Idag är både Tomas och Nike lediga så det är fullt hus här hemma. Ikväll ska vi äta fisksoppa, smaskens! Dagen till ära ska ni få min mammas supergoda recept på sådan soppa:

1 tärning fiskbuljong + 6 dl vatten

400 g torskfilé (eller kolja går också bra, men kravmärkt ska den vara tycker jag)

1 burk hela tomater

3 stora gula lökar

1 dl creme fraiche

dill (färsk i knippe eller kruka eller från trädgården för den delen)

dragon (färsk)

citronmeliss (färsk)

Ev. räkor.

Skala och skär löken i klyftor, bryn så den blir guldgul och genomskinlig.

Häll på burktomaterna.

Koka upp vatten med buljongtärning.

Häll i grytan. Lägg i stjälkarna av kryddorna.

Låt koka ca 20 minuter.

Ta ur de vissna kryddorna.

Skär fisken i 2 cm tjocka skivor, lägg i. Koka vit i ca 10 minuter.

Häll på creme fraiche + hackad dill + ev. räkor om man vill. Koka inte soppan mer.

När jag vill lyxa till soppan lite häller jag i vin istället för en del av buljongen. 1-2 dl sådär (vitt vin). Och så händer det att jag häller i ett paket saffran också, den brukar få koka med från början (med kryddstjälkarna). Det går egentligen bra att ta vilken sorts fisk som helst förresten, eller blanda olika sorter!

Till soppan äter man förstås bröd med aïoli. Mums!

Förkyld

Trodde det var pollen igår men jag är nog snarare förkyld. Täppt i näsan, rosslig och andfådd, ont i huvudet och trött. Men det är en vecka och en dag kvar till nästa behandling så jag hyser gott hopp om att bli frisk tills dess. Inhalatorn har åkt fram igen och Nasonexen funkar bra, så det ska väl reda sig. Jobbigt bara att vara så andfådd igen. Allt blir ju liksom lite jobbigare när man flåsar som en galen kol-sjuk massmördare.

Uppdatering sent på kvällen: Blä, jag har feber. 38,2°, inte mycket feber att orda om men jag ska ringa onkologmottagningen om jag får över 38° så det är väl vad jag ska sysselsätta mig med imorgon. Vet inte vad som händer sen men jag misstänker att jag kanske får ta en sväng till VC också. Efter att ha roat mig med deras telefonkö en stund. Busy, busy imorgon med andra ord. Men tur i oturen att det är dryga veckan kvar till nästa behandling, då hinner jag nog bli frisk tills dess.

Dags för peruk

Bild Jeremy Burgin/Flickr CC

Efter en dag med både knytteskog och fika på Gnesta har vi varit lite trötta i den här familjen. Nu är jag ensam vaken men på väg att lägga mig jag också. Imorgon är det meningen att jag ska ta mig in till storstan för att pröva ut en peruk. Molly ska hjälpa mig och jag hoppas på en cool frippa att ta till de dagar jag behöver se lite normal ut.

Tyvärr känns det också som jag har en rejäl förkylning på gång, jag som verkligen lyckats klara mig nästan hela vägen här nu fram till behandlingen som jag ska få på onsdag. Hoppas den försvinner under natten, jag vill verkligen inte vänta en endaste liten dag extra på nästa dos cellgifter och antikroppar.

Ikväll kikade vi på Vimmelmamman som var med i ett program som man kallade "Dödskamp på nätet", en del i en programserie som heter Annas Eviga som jag inte sett tidigare. Jag tyckte både Vimmelmamma Lotta och prästen som var med hade mycket klokt att säga. Psykologen som också deltog hade jag lite svårare att hålla med. Hon gav uttryck för en syn på att dela med sig på nätet som jag tror jag har lite svårt för. Som om det var något farligt som man nästan per definition kommer ångra förr eller senare. Som om man inte riktigt förstår vad man gör.

Hur som helst var ämnet intressant, hur "cancerbloggar" kanske får oss att ta in döden i våra liv igen. Döden som en naturlig del av livet, för det är den ju. Även om vi kanske under de senaste decennierna inte riktigt låtsats om det. Eftersom jag själv bloggat och bloggar och också arbetar med bloggar och sociala medier tycker jag att det är oerhört spännande förstås att fundera över vilka mekanismer som gör att jag t.ex. vill blogga om det här. Vad ger det mig? Vad ger det andra? Bloggar jag ens för någon annans skull? Varför gör jag det här och varför läser ni? Vimmelmamman hade många bra svar, jag kunde bara nicka instämmande i det mesta. Kolla in programmet här.