Allt är nedpackat. Efter 12 dagar på Mälarsjukhuset är det dags att åka hem till Björnlunda igen. Nu tillsammans med vetskapen om jag det finns en obotlig cancer i min kropp, men ändå både fysiskt och kanske även psykiskt starkare än jag var när jag åkte hemifrån förra söndagen. Det är som om ett helt liv passerat sedan dess. Saker har ställts på sin spets. Jag är en människa som råkar veta vad jag förmodligen kommer att dö av en dag någon gång i framtiden. Jag har en sjukdom man inte kan bota.
Kanske har jag inte ens förstått det ännu, eller så har jag det. Jag vet faktiskt inte riktigt. Däremot vet jag att jag inte känner mig särskilt död eller ens döende. Långt därifrån, det är snarare tvärtom, jag tror aldrig jag känt mig så levande som nu. Visst är det märkligt?
Mitt liv har förändrats rejält. Till det sämre, men också till det bättre på något skruvat jävla sätt. Det enda jag kan göra är att ta emot den gåvan och förvalta den på allra bästa sätt.
4 kommentarer:
Vet inte alls vad man borde skriva till dig. Jag känner inte dig men du rör om i mina tankar.
Du finns i min dagliga digitala värld med små korta meddelanden som många gånger får mig att le.
Jag är glad att du får åka hem till familjen och maten du längtar efter.
Kramar från mig och oss!
Hur glad kan jag bli av att du får åka hem :D Jag grinar här igen, av glädje. När du kommer hem och känner att du orkar med besök vill jag gärna träffa dig :)
Kram
Härligt att du får åka hem! Vi hejar på dig vet du, hela vägen!
Vilka 12 dagar du haft, förstår att det känns som en livstid sen du kom till Eskilstuna! Jag är så glad att du fått komma hem och att en lite mer normal (?) tillvaro äntligen kan ta vid igen. En vardag med Tomas och Nike inte minst. Precis som Kukka kan jag inte låta bli att fälla en rörd glädjetår över det. Stora och många kramar från mig.
Skicka en kommentar