söndag 29 augusti 2010

Cancerhelvete

Tycker nog att jag är en ganska stark person. Jag ger inte upp i första taget, kanske inte ens i trejde eller fjärde. Jag biter ihop och kämpar på, går vidare utan att gnälla. Har överseende och accepterar, gör det bästa av situationen och ser positivt på livet.

Fast ibland går det bara inte. Så är det nu. Just nu är allting övermäktigt. Det finns en massa förklaringar till det såklart. Dels tycker jag att jag blir lite deppig av en behandling. Det är som att hamna i någon sorts svacka, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Jag är ledsen och tappar ork, tålamod och humör. Det är en och en halv vecka kvar till besked om vad som hänt med min kropp och besked om hur det ska gås vidare med behandlingar. En och en halv vecka av ovisshet. Kan inte ens planera Nikes tider hos dagmamman eller hur jag ska jobba. Jag har ingen aning om vad som väntar efter läkarbesöket den åttonde. Och bara det där med att gå till läkaren, sitta där i väntrummet, vänta på att han kommer och hämtar och vänta på att han berättar hur det står till. Sist var jag extremt nervös, fast det rent logiskt var rätt uppenbart att jag mådde bättre än tre månader tidigare. Nu är förbättringen inte lika påtaglig och jag vågar inte tro någonting.

Så fort de svarta tankarna kommer är det lätt att dras ner, det blir som en ond cirkel. Deppigheten får mig att se svart på livet och ju svartare jag ser på livet desto fler grejer finns det att deppa över.

Hur orkar man leva med det här? Som Linda skriver känns det ibland som om det bara handlar om att man sakta men säkert plågas ihjäl. Det handlar inte bara om att vara sjuk och kunna tackla det. Nej, det är allt runt omkring också som ska hanteras och det handlar om högt och lågt och de mest bisarra förvecklingar ibland. Och är det inte det ena är det något annat. Just nu är mitt liv ont i kroppen, ont i ryggen, ont i nacken, ont i axlen, svullen i armen och handen, svullen i fötterna, fet som en gris, stel i kroppen, svag i händerna, orkeslös, andfådd, ont i naglarna, stel i kroppen, dålig balans, ingen muskelstyrka, ingen känsel i fötterna och händerna, uppfuckat smaksinne, halsbränna... och nu glömde jag säkert hälften av krämporna ändå. Och så lite dödsångest på det.

Sen allt det andra, andra människors nojor som jag plötsligt måste ta nån sorts jävla ansvar för när de borde ställa upp och stötta och hjälpa. Från det lilla till det stora. Från den som mailar och får veta att jag har cancer och slutar höra av sig till den nära som verkligen sviker så hela kroppen gråter.

Alla drömmar jag hade som aldrig kommer bli av nu när det är så här.

Ändå har jag så mycket att vara lycklig över och glädjas över. Det finns så många fina människor och jag har Tomas som bara beväpnar sig med ett fantastiskt tålamod och får allt att funka, fast jag är en riktig kärring mellan varven. Och mina bästa fantastiska döttrar som gör mig gaaaalen ibland förvisso men alltid gör mig varm och glad ända in i hjärtat bara för att de är just Molly och Nike, det bästa jag gjort här i livet.

Men just nu är det ändå som om det inte hjälper. För mycket cancerhelvete helt enkelt.

11 kommentarer:

Nikki sa...

Vill bara ge dig en kram! Hittade din blogg för länge sen men tappade bort den men hittade den ikväll igen. Vet inte vad mer jag kan skriva men här kommer KRAMEN!

Lisbet Lindell sa...

Vet inte vad jag ska skriva, blir ledsen av att läsa att du mår så dåligt... Jag vet att du inte kommer ge upp, du kommer kämpa för du har Nike, Molly och Tomas och dom behöver dej. Och jag vet att vi är många som skickar dej styrka och vi kan bara hålla tummarna för att det ska gå bra den åttonde. Många kramar från Lisbet

Jessica sa...

Det är förklarligt. Och naturligt, även om det där med naturliga (reaktioner) inte är vad man vill höra när man mår som sämst. JAG ville definitivt vara onormal, det hade på sätt och vis gjort det lite enklare. Jag var arg det första halvåret, sedan var jag för trött för att känna något alls. jag vet fortfarande inte vilket som var bäst.
Jag trillar ner i mina gropar. Det är kanske inte vad du vill eller behöver höra just nu men jag gör det. Fortfarande. Och det är okej, det är verkligen det. Man behöver inte och ska verkligen inte behöva vara stark och ännu starkare hela tiden. Det sista man behöver är att bära hela sin omgivning i deras reaktioner till att man är sjuk. I förlängningen brukar det handla om deras egna dödlighet mer än något annat, just hos som som börjar byta trottoar eller undviker en i största allmänhet. Om jag är sjuk så betyder det att de också kan bli sjuka.
Din kropp är sliten. En trött och sliten kropp sätter sig också på sinnet och då infinner sig funderingarna över vad som är meningen och inte, över varför, och varför igen. Man måste, tyvärr, göra den resan själv för att komma fram till, vad man nu vill kalla det, acceptans? Jag kan inte använda ordet acceptans, jag blir arg av bara ordet. Jag blir ledsen i korta stunder. När någon i omgivningen byter jobb, blir med barn, när livet går vidare utan att jag förmår följa med. Och när man blir utesluten just för att man inte orkar följa med.

Många kramar!

Sara T sa...

Förstår att det måste vara svårt att hålla modet uppe hela tiden. Förhoppningsvis vänder det lite snart och du kan se mer positivt på livet igen.

Så vissa har slutat höra av sig? Sånt blir jag så ledsen av att höra. Är människor så rädda? Det verkar ivf som att du har många andra som stöttar dig!

Ska försöka tänka positiva tankar och hålla tummarna för att du får så positivt besked som möjligt den 8:e!

Linda sa...

Jag vet precis hur du känner det. Har också varit nere i en svacka nu då det känns för mycket. Biverkningar, smärta, dåligt med sömn... och så blir allt som en ond cirkel och livet känns jobbigt! :-(

Men både du och jag har massor att kämpa för! Vi har våra älskade familjer. Men ibland är det så svårt också att se hur de står bredvid och känner sig oroliga och maktlösa.

Hihi, inte bara du är en "riktig kärring mellan varven". Här finns en till!

En stor varm kram till dig från mig! Hoppas det känns lite bättre idag. *kraaaam*

Anonym sa...

Jag tänker inte skriva något i stil med "förstår hur du känner det" eller någon annan fras som kommer från någon som inte har blivit drabbad av cancer.

Tänkte bara skriva att jag tänker på er ibland och hoppas för guds skull (om "hen" nu finns) att läkaren har bara bra att säga den 8:e.

Många varma kramar och massor av Pepp - Detta klarar du och familjen tillsammans!
/Mimi

Starfish sa...

Kram till dig!

Béatrice Karjalainen sa...

Hejsan,
Tycker det är så tråkigt att vi inte han prata mer nere på SSWC. Vi sprang om varandra i vimlet.

Jobbigt att gå och vänta på besked och det måste väl vara helt ok att dippa i humöret när precis allt gör ont och man saknar vänner som slutat höra av sig. Kanske vet de bara inte vad de skall säga. Det är inte alltid så lätt.

Jag håller tummarna för att läkaren säger bra saker på ert nästa möte.

/Bea

Anonym sa...

Nej, jag tänker inte heller skriva "förstår hur det känns" för det är ju just det man inte riktigt kan. Förstå. Man kan bara tänka sig att det måste vara för jävligt - och ännu mer på det sedan. Det värsta jag vet är ju att sitta hos tandläkaren. Jag hoppas du ändå har lyckats studsa tillbaka lite, att cancerhelvetet inte tar död på dina drömmar. Jag tycker du är helt fantastisk Kajsa, helt underbar! Vad jag tänker är att detta måste jag lära mig av dig, denna styrka du har. Hoppas idag har varit en bättre dag. Många, många kramar.
Eva Stenskär

Sabina sa...

tänker oxå på dig/er. ofta! hojtar kanske inte så ofta som för ett tag sedan men tänker varma tankar o är med dig/er den vägen.

genomgår lite turbulens. inte som cancerhelvetet men en annan form av helvete. orken räcker inte till att vara så utåt som jag önskar!

men med dig.. absolut!
tankar o benhårda tummar..

och en hel massa ninjapower på det!

ett steg i sänder.



kramar

Anne sa...

Känner igen allt du skriver....alla dessa biverkningar som man inte ens kan förklara för folk....Jo, jag har lite biverkningar...ehhh...naglar som trillar av, fotsulor som gör ont och lite annat smått & Gott.

Som en påse Gott&Blandat skämtar man....Ja, du som vet...vi som är i cancerbranschen kan ju skoja till det...hehe..

Det gåååååår inte att förstå om man inte varit där.

Men nu är det över, tack och lov med de tunga behandlingarna.
Herceptin får jag också ett bra tag till.

På fredag blir det lungröntgen, så det blir en spännande väntan med allt ifrån dödsångest till hopp om livet.