Cancerhelvete

Tycker nog att jag är en ganska stark person. Jag ger inte upp i första taget, kanske inte ens i trejde eller fjärde. Jag biter ihop och kämpar på, går vidare utan att gnälla. Har överseende och accepterar, gör det bästa av situationen och ser positivt på livet.

Fast ibland går det bara inte. Så är det nu. Just nu är allting övermäktigt. Det finns en massa förklaringar till det såklart. Dels tycker jag att jag blir lite deppig av en behandling. Det är som att hamna i någon sorts svacka, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Jag är ledsen och tappar ork, tålamod och humör. Det är en och en halv vecka kvar till besked om vad som hänt med min kropp och besked om hur det ska gås vidare med behandlingar. En och en halv vecka av ovisshet. Kan inte ens planera Nikes tider hos dagmamman eller hur jag ska jobba. Jag har ingen aning om vad som väntar efter läkarbesöket den åttonde. Och bara det där med att gå till läkaren, sitta där i väntrummet, vänta på att han kommer och hämtar och vänta på att han berättar hur det står till. Sist var jag extremt nervös, fast det rent logiskt var rätt uppenbart att jag mådde bättre än tre månader tidigare. Nu är förbättringen inte lika påtaglig och jag vågar inte tro någonting.

Så fort de svarta tankarna kommer är det lätt att dras ner, det blir som en ond cirkel. Deppigheten får mig att se svart på livet och ju svartare jag ser på livet desto fler grejer finns det att deppa över.

Hur orkar man leva med det här? Som Linda skriver känns det ibland som om det bara handlar om att man sakta men säkert plågas ihjäl. Det handlar inte bara om att vara sjuk och kunna tackla det. Nej, det är allt runt omkring också som ska hanteras och det handlar om högt och lågt och de mest bisarra förvecklingar ibland. Och är det inte det ena är det något annat. Just nu är mitt liv ont i kroppen, ont i ryggen, ont i nacken, ont i axlen, svullen i armen och handen, svullen i fötterna, fet som en gris, stel i kroppen, svag i händerna, orkeslös, andfådd, ont i naglarna, stel i kroppen, dålig balans, ingen muskelstyrka, ingen känsel i fötterna och händerna, uppfuckat smaksinne, halsbränna... och nu glömde jag säkert hälften av krämporna ändå. Och så lite dödsångest på det.

Sen allt det andra, andra människors nojor som jag plötsligt måste ta nån sorts jävla ansvar för när de borde ställa upp och stötta och hjälpa. Från det lilla till det stora. Från den som mailar och får veta att jag har cancer och slutar höra av sig till den nära som verkligen sviker så hela kroppen gråter.

Alla drömmar jag hade som aldrig kommer bli av nu när det är så här.

Ändå har jag så mycket att vara lycklig över och glädjas över. Det finns så många fina människor och jag har Tomas som bara beväpnar sig med ett fantastiskt tålamod och får allt att funka, fast jag är en riktig kärring mellan varven. Och mina bästa fantastiska döttrar som gör mig gaaaalen ibland förvisso men alltid gör mig varm och glad ända in i hjärtat bara för att de är just Molly och Nike, det bästa jag gjort här i livet.

Men just nu är det ändå som om det inte hjälper. För mycket cancerhelvete helt enkelt.