Många bäckar små

Bild: Hamed Saber

Vaknade imorse med uppsvullen hals, snuva, huvudvärk och feber. En helt vanlig förkylning med andra ord, det är svårt att förklara men jag känner en viss upprymdhet över att ha drabbats av en alldeles vanlig, ofarlig och botbar sjukdom. Det är skönt att fokusera på att dricka te och att äta halstabletter, att vira in mig i täcket och bara ligga på soffan hela dagen och veta att det faktiskt bidrar till att jag snart är frisk igen.

Fast något vidare drag är det ju inte i mig idag direkt, ska erkännas.

I cancerbranschen händer det mycket, alldeles för mycket just nu. Fina Mian lämnade inte bara oss utan även sina sju barn för några dagar sedan. För inte så länge sen var det Thomasine. Lindas inflammatoriska bröstcancer sprider sig trots olika behandlingar, Linda som fick sitt cancerbesked när hon var gravid med sin yngsta pojke. Det är märkligt hur det berör oss alla. Människor man inte känner och aldrig har träffat, vi är många som oroar oss, sörjer och känner med dem.

Vill man hjälpa till lite kan finns det olika insamlingar att bidra till. En vän till Mian har öppnat ett konto för Mians barn (läs mer här). Nätvänner från hela landet samlar till Cancerfonden och till Mians begravning. Men det mest fantastiska är ändå insamlingen till Lindas New York-resa. Linda som i ett inlägg skrev att hon så gärna ville se den staden igen kommer att kunna göra det! Ludmilla drog igång en insamling och på två dagar var resan i hamn och jag är säker på att det kommit in ännu mera pengar tills dess. Jag tycker det är helt underbart!

Det finns säkert någon som nu tänker, men alla andra då? Det finns massor av människor som är drabbade av svåra sjukdomar, som aldrig någon samlar in pengar till. Jo, det är förstås sant. Men jag tror att genom att hjälpa någon åtminstone så gör man världen till en bättre plats. Inte bara för den man hjälper utan i största allmänhet. Och man behöver inte hjälpa så mycket, många bäckar små...