Det känns som om mitt liv är satt på paus medan alla andra rusar på bredvid, springer förbi, skenar ifrån mig eller flåsar mig i nacken och vill om. Själv står jag still eller rör mig lite långsamt framåt möjligen.
Det blir på något sätt en dubbel bestraffning. Jag ska hantera själva sjukdomen och allt vad den innebär, jag ska försöka överleva och dessutom leva ett så gott liv som det bara går. Dessutom ska jag ta att samma dag som jag blev sjuk så var det som om nån tryckte på den där pausknappen. Det är som om jag ska vara nöjd med att det inte var stoppknappen men det ÄR jag inte. Jag tänker på det hela tiden. Alla andra rusar förbi. Ser mig inte när de passerar. Jag står kvar och tja... bara står här. Och hoppas att det dröjer tills nån trycker på stoppknappen.
Men lik förbannat är det enormt tungt att hantera det. Att känna sig uträknad på de allra flesta sätt. Ja egentligen är jag ju uträknad också. Faktum är att jag kan dö när som helst. Det känns bara så jävligt att det verkar som om det ibland tas som alldeles för självklart. Vem vet, jag kanske överlever dem alla?
4 kommentarer:
Uträknad, nää, vet Du vad. Du är den minst uträknade av oss alla. Hang in there. Partiet behöver Dig.
Åh tyvärr är ju världen större än miljöpartiet :-). Att ha 25 år kvar i arbetslivet men förmodligen aldrig kunna jobba heltid eller vara särskilt eftertraktad som sjuk känns sådär lagom kul. Att inte kunna plugga på distans för att det inte går att kombinera med att vara sjuk, att inte kunna springa, att inte kunna göra ditten och datten på precis alla områden. Tur att det finns lite politik att ägna sig åt åtminstone :-).
Du kommer hitta annat att göra, springa behöver man inte göra;)
Du är inte mer uträknad än någon annan!! DU BEHÖVS!
Kram Lisbet
Åh om du visste hur jag saknar att kunna springa nu när jag inte kan... Bara det gör mig nästan galen!
Skicka en kommentar