Tack för tummarna!

DE FUNKADE! :-)

Som vanligt hade jag nog en väldigt stirrig blick och ett nervöst uppträdande när jag tog doktorn i hand i morse. MEN han berättade direkt att metastaserna i hjärnan hade svarat bra på strålningen i november och att det nu bara var att sätta igång med behandlingen som jag blivit lottad till i studien, nämligen.... *tadaaaaa*... Tyverb och Xeloda. Inte den nya medicinen T-DM1 alltså, men det kan jag leva med eftersom Tyverb/Xeloda är en, eller kanske den enda egentligen, kombination av mediciner som används vid hjärnmetastaser. Kanske egentligen det bästa för mig nu, även om jag gärna tagit chansen och testat den nya medicinen om jag lottats in i den gruppen.

Från sjukhuset idag åkte jag med en miljard tabletter kändes det som. En dosett full med Xeloda och en stor ask + lite lösa Tyverb. Plus lite annat smått och gott, illamåendemedicin, diarrémedicin och krämer till händerna och fötterna som tydligen lätt blir torra av dessa mediciner.

Nu har jag petat i mig första dosen Tyverb. Xeloda ska tas morgon och kväll. Dessa två mediciner tar jag i två veckor och sen blir det vila i en vecka. Blodprov ska jag ta en gång i veckan men vet ni vad? Jag får ju ta taxi till Vårdcentralen i Gnesta nu när jag är med till studien. Tjohooo! Ja, förutsatt då att jag lyckas göra en beställning, låt oss hoppas att jag har bättre lycka nästa gång med den biten. Läkarbesök är det var tredje vecka i den här studien, och sedan datortomografi och hjärtultraljud var sjätte vecka. Slipper MR och skelettscint i alla fall. Det tar lite extra tid men å andra sidan blir man ordentligt uppkollad. Dessutom spridd över världen, blodet är i Schweiz och röntgenbilderna i USA vid det här laget eller nästa vecka i alla fall...

Jag fick aldrig se bilderna på hjärnan idag, men sjuksyrran som har hand om mig sa att de så toppenbra ut, att många av metastaserna var försvunna till och med. Det känns skönt att inte behöva oroa sig för det där på ett tag nu. Kanske kommer de tillbaka men den dagen den sorgen. Eller så kommer de aldrig tillbaka, vem vet? Det finns en dam i USA som fick hjärnan full med metastaser för tio år sen, strålade dem och sen dess har hon inte hört ett ljud från dem. Vädligt ovanligt men det händer, och därför kan det rent teoretiskt hända mig. Så det så.