måndag 28 november 2011

Sörmland runt

Idag har jag sett halva Sörmland. Från Björnlunda, via Laxne till Åkers Styckebruk där en farbror och hans ledsagare hämtades upp. Vidare till Strängnäs där en man väntade på att klämmas in. Sen var det fullt i taxin och vi kunde fortsätta till Mälarsjukhuset. På hemvägen blev det Kjula-Åkers Styckebruk-Strängnäs-Laxne-Björnlunda. Phew. Jag kan nästan svära på att den som kom på att färdtjänst- och sjukresepatienter ska samåka runt så här inte har behövt utnyttja tjänsten själv. I så fall skulle det inte se ut på det här viset...

Nåja, jag fick i alla fall frottera mig med halva sörmlands baciller. Alltid nåt. Och så fick jag se den där lagården det skrivits om i tidningen. Huruvida det var bra att den byggdes eller inte. Jag hoppas det blir bra, att det blir en verksamhet som genererar åtminstone några jobb och att sjön pallar trycket, nu när det är bestämt att den ska stå där. Men vackert var det ju inte.

Men i alla fall, sjuksresor. Det är ju inte tänkt att man ska vara annat än pensionär i alla fall när man är i behov av sådana. För nån tid för framkomst kan man inte få, det beror lite på hur många som ska åka med och vart och om de är i tid och om chaffisen hittar, hans GPS fungerar och lite sånt. Till dagmamman får jag säga "Jag åker klockan tre från Eskilstuna". Det är den mest exakta tidsangivelse jag kan ge. Det kan ta 50 minuter eller det dubbla. Ingen vet. Jag ska inte gnälla men för mig är det stressande att inte kunna planera bättre, att inte kunna veta när jag ska hämta Nike. De flesta dagar ordnar det sig eftersom jag kommer hem ganska tidigt, men jag är sån, tycker det är stressat när jag är i händerna på yttre omständigheter.

Men chaufförerna är trevliga i alla fall, tur är väl det när man tillbringar så mycket tid med dem varje dag :-). Nu är det bara 22 gånger kvar. Jippie!

Strålningen är inte särskilt rolig att genomlida. Man ligger otroligt obekvämt, i en formgjuten kudde. Jag måste ligga med min högra, onda arm över huvudet och efter en stund börjar det göra ont som sjutton. Lyckligtvis går det fort, strålningsapparaten buzzar till några gånger och sen är det klart.

Idag tog jag prover också, fick göra det hos min allra "första" sköterska A som tog hand om mig när jag var ny i cancerbranschen. Världens mysigaste och bästa, precis som resten av gänget på onkologmottagningen för den delen :-). Men hon är lite speciell för mig, Nike var ju alltid med i början och hon la ner minst lika mycket tid på omsorgen om Nike som om mig, vilket var guld värt! Jag får låna henne ytterligare en gång under strålningsperioden, hon ska hjälpa mig med medicindelning (antikropparna får man inte från apoteket utan direkt från mottagningen) och lite provtagning.

Vid femtiden var jag äntligen hemma igen. Jag tror inte man får göra så egentligen, men jag blev avsläppt utanför dagmammans hus så jag slapp gå hemifrån mig till dagmamman för att hämta Nike. På så sätt sparade jag lite ork i alla fall. Sen hem till matlagningen, idag blev det rotsaker i ugn och zucchinibiffar som blivit rätt misslyckade, men de slank ner i alla fall.

Nu känner jag mig mest som en zombie. Det är väl den där jetlagen i kombination med slitsamma resor och jobbig strålning.

1 kommentar:

Pysslan sa...

Hoppas att strålningen ska bita på hudmetastaserna. Själv smörjer jag de som gör ont emlakräm. Jag har varit så trött och slut efter strålningen av hjärnmetastaserna. Och det var bara 5 ggr. Inte tappa sugen. Det är bara att kämpa på.