Stora grupper i förskolan

Jessica skrev idag ett inlägg som fick mig att fundera på hur våra barn har det om dagarna.


När min äldsta dotter började på förskolan, som hette dagis på den tiden, gick hon i en grupp med 15 barn. Fyra vuxna tog hand om dessa femton barn.

Under de år hon gick i förskolan - 1991 till 1995 hände det mycket med barngruppernas storlek. Jag bytte till sist från förskola till sexårsverksamhet, det var fortfarande på experimenstadiet på den tiden, eftersom hon till hösten skulle få gå i en grupp med 22 barn mellan två och fem år. I den gruppen skulle tre personer arbeta, lokalen var en från början tillfällig lösning, en barack, som blivit permanent någon gång under vägen. Minimalt med utrymme, dålig luft och lokaler som var dåligt planerade. Det kändes inte som en bra lösning, så det fick bli sexårsverksamhet med 11 kompisar och två fröknar istället.


När nummer två skulle skolas in i barnomsorgen sjutton år senare hade barngrupperna knappast blivit mindre. Vi hade tur och kunde välja dagmamma, något vi inte ångrat en sekund! Vi har världens bästa dagmamma och N är trygg med henne och med resten av dagmammegruppen.


Jag tror knappast att förskola med stora barngrupper fungerar för alla barn, särskilt inte de minsta. Inte tror jag heller att små barn behöver vara hemma med någon av föräldrarna under sina första tre levnadsår (vilket verkar vara en populär gräns när detta diskuteras).

Men är det vettigt att små barn ska vara i stora grupper med ett tjugotal barn och många vuxna att skapa en relation med? De flesta barn klarar det säkert. De gråter inte och verkar tycka att det är roligt att gå till förskolan. Det är jättebra! Jag tror till och med att det stora flertalet barn faktiskt trivs riktigt bra, personalen slår knut på sig själva för att ungarna ska må bra och vara trygga! Ändå är det långt ifrån alla barn som klarar förskolemiljön, och det verkar som om det självklara alternativet - dagmammorna/familjedaghemmen - saknas i många kommuner.


Vad är egentligen problemet? Att dagmammorna ofta inte är utbildade pedagoger? En dagmamma verkar kosta betydligt mindre än en förskoleplats, i min kommun Gnesta kostar förskoleplatsen 121 400 kr och platsen hos dagmamman 76 026 kr enligt statistik från SCB. En skillnad på 45 000 kr till dagmammans fördel! Jag vet ärligt talat inte hur detta räknas ut, kanske går det mer resurskrävande barn på förskolan. Men ändå. Kan man inte satsa en del pengar på utbildning av dagmammorna i så fall, om det är utbildningen som är problemet?

Jag vet faktiskt inte. Hur som helst är det bedrövligt att dagmammorna bara verkar bli färre när grupperna är så stora i förskolan så att det verkar som om inte alla barn fixar att vara där. Kanske är förskola ett bättre alternativ för lite större barn, men ett större barn kan lättare hantera fler relationer och mer stoj och stim än vad en liten ettåring klarar.

Som sagt, de flesta barn mår nog toppen i förskolan trots allt, men de små som inte gör det då? Varför finns det inte något vettigt alternativ för alla?