Jessica skrev idag ett inlägg som fick mig att fundera på hur våra barn har det om dagarna.
När min äldsta dotter började på förskolan, som hette dagis på den tiden, gick hon i en grupp med 15 barn. Fyra vuxna tog hand om dessa femton barn.
Under de år hon gick i förskolan - 1991 till 1995 hände det mycket med barngruppernas storlek. Jag bytte till sist från förskola till sexårsverksamhet, det var fortfarande på experimenstadiet på den tiden, eftersom hon till hösten skulle få gå i en grupp med 22 barn mellan två och fem år. I den gruppen skulle tre personer arbeta, lokalen var en från början tillfällig lösning, en barack, som blivit permanent någon gång under vägen. Minimalt med utrymme, dålig luft och lokaler som var dåligt planerade. Det kändes inte som en bra lösning, så det fick bli sexårsverksamhet med 11 kompisar och två fröknar istället.
När nummer två skulle skolas in i barnomsorgen sjutton år senare hade barngrupperna knappast blivit mindre. Vi hade tur och kunde välja dagmamma, något vi inte ångrat en sekund! Vi har världens bästa dagmamma och N är trygg med henne och med resten av dagmammegruppen.
Jag tror knappast att förskola med stora barngrupper fungerar för alla barn, särskilt inte de minsta. Inte tror jag heller att små barn behöver vara hemma med någon av föräldrarna under sina första tre levnadsår (vilket verkar vara en populär gräns när detta diskuteras).
Men är det vettigt att små barn ska vara i stora grupper med ett tjugotal barn och många vuxna att skapa en relation med? De flesta barn klarar det säkert. De gråter inte och verkar tycka att det är roligt att gå till förskolan. Det är jättebra! Jag tror till och med att det stora flertalet barn faktiskt trivs riktigt bra, personalen slår knut på sig själva för att ungarna ska må bra och vara trygga! Ändå är det långt ifrån alla barn som klarar förskolemiljön, och det verkar som om det självklara alternativet - dagmammorna/familjedaghemmen - saknas i många kommuner.
Vad är egentligen problemet? Att dagmammorna ofta inte är utbildade pedagoger? En dagmamma verkar kosta betydligt mindre än en förskoleplats, i min kommun Gnesta kostar förskoleplatsen 121 400 kr och platsen hos dagmamman 76 026 kr enligt statistik från SCB. En skillnad på 45 000 kr till dagmammans fördel! Jag vet ärligt talat inte hur detta räknas ut, kanske går det mer resurskrävande barn på förskolan. Men ändå. Kan man inte satsa en del pengar på utbildning av dagmammorna i så fall, om det är utbildningen som är problemet?
Jag vet faktiskt inte. Hur som helst är det bedrövligt att dagmammorna bara verkar bli färre när grupperna är så stora i förskolan så att det verkar som om inte alla barn fixar att vara där. Kanske är förskola ett bättre alternativ för lite större barn, men ett större barn kan lättare hantera fler relationer och mer stoj och stim än vad en liten ettåring klarar.
Som sagt, de flesta barn mår nog toppen i förskolan trots allt, men de små som inte gör det då? Varför finns det inte något vettigt alternativ för alla?
3 kommentarer:
Bra skrivet! Och intressant.
Det borde verkligen finnas alternativ till de som inte klarar av de stora grupperna och allt det röriga som tillkommer med det.
En del förespråkar att det är något barnet ändå måste lära sig att hantera senare i livet. Men jag frågar mig om de verkligen behöver lära sig sådana saker vid två års ålder. Är inte det viktigare att kunna känna sig trygg?
Jag tror att trygghet är den viktigaste utgångspunkten i livet. Trygga barn = glada barn.
De hinner lära sig hantera många barn och många vuxna, det är jag säker på. Du har helt rätt, tryggheten är grundläggande för att de ens ska kunna lära sig "det röriga".
På vår gata bodde det tidigare två dagmammor, men inom loppet av ett år bestämde de sig båda för att flytta från Stockholm. Helt plötsligt stod 10 barn utan barnomsorg. En förskola är ju lite mer stabil och permanent, den lägger inte bara ner med kort varsel. Jag kan tänka mig att det är sådana här händelser som gör kommunerna lite skeptiska till dagmammor.
På Lillkattens avdelning är de just nu 14 barn på 3,33 anställda, det tycker jag är en perfekt storlek på en barngrupp. Varje "fröken" har några barn som h*n är extra ansvarig för och som barnen kanske knyter an lite extra till. Men jag har förstått att vi haft extrem tur med vår förskola och att det hör till undantagen att man har så små grupper.
Skicka en kommentar