Har vi blivit lite bortskämda?

Debatten fortsätter. Vårdnadsbidraget i Gnesta ska bort och det väcker reaktioner.

Själv kan jag inte låta bli att fundera på om vi inte är lite bortskämda, vi som är småbarnsföräldrar i det här landet.

Vi har rätt till maxtaxa. Det är ingen som inte har råd med förskola.

Förskolan är i regel fantastisk. En förebild världen över, en pedagogisk verksamhet där både barn och föräldrar trivs, där man lika mycket som barn är för sin egen skull som att föräldrarna vet att man lämnar sina barn i en trygg miljö med utbildad personal.

Vi har världens bästa föräldraförsäkring. I hela 13 månader får de flesta 80% av sin lön för att stanna hemma och njuta av sina barn. Sedan finns det lägstanivådagar i ytterligare några månader.

Vi har rätt att jobba deltid tills barnet är i lägre skolåldern.

Vi har rätt att vara hemma med barnen när de är sjuka. Med ersättning från försäkringskassan.

Jag kan tycka att det känns lite futtigt att tro att hela barnens väl och ve kretsar kring de få månader med vårdnadsbidrag man kunnat utnyttja i Gnesta. Och jag tycker att det är synd att man tror att förskolan är ett så dåligt alternativ, nästan misshandel av barnen verkar det som. De föräldrar som tror att det är så har nog inte besökt en förskola. Någonsin.

För min del är det inget problem om man vill vara hemma med sina barn tills de flyttar hemifrån, frågan är om det är samhället som ska bekosta vårdnadsbidraget för att göra det möjligt för det lilla fåtal som klarar av att leva på 3000 kr i månaden? Jag tror att pengarna behövs bättre på annat håll, det här är en sak som man måste finansiera själv. Valfrihet handlar det knappast om heller, hur många har valfriheten att leva på 3000 kr i månaden? Det är i så fall en väldigt begränsad valfrihet...

Valfrihet är det istället med det fantastiska stöd för föräldrar och barn vi redan har idag. Föräldraförsäkringen. Tillfällig föräldrapenning. Möjlighet att gå ner i tid. Förskola.

Jag tror kanske vi blivit lite hemmablinda och glömt att uppskatta vad vi har.

Mer barnomsorg till folket

Bild: Blue Jay Day/Flickr CC

Socialdemokraterna lovade igår i Almedalen fler timmar i förskolan till barn som har föräldrar som är föräldralediga eller arbetssökande. Personligen tycker jag nog att 15 timmar i veckan räcker till barn till föräldralediga. Eller rättare sagt, jag ser inte riktigt att den ganska dyra reformen skulle var så viktigt. Fanns det obegränsade ekonomiska resurser så visst, men det gör det ju nu inte. Bättre då att lägga skattepengarna där de verkligen behövs. Som t.ex. på barn till arbetssökande föräldrar.

Det finns en syn på arbetssökande som personer som mest sitter hemma och rullar tummarna. Jovisst, alla har säkert någon i sin omgivning som tycker att det är helt OK tillvaro att inte behöva jobba utan leva på a-kassa istället, men de flesta som är arbetssökande är faktiskt just arbetsSÖKANDE och vill hitta ett arbete. Det ska då i många kommuner, t.ex. min egen kommun Gnesta, hinnas med på 15 timmar i veckan. 15 timmar är egentligen inte femton timmar för det ska även hämtas och lämnas, för de flesta innebär det att det då går bort någon halvtimme/dag. Dessa timmar får man inte disponera så det passar familjen, utan de ska förläggas antingen som 3 dagar/vecka à 5 timmar eller 5 dagar/vecka à 3 timmar. Alltså har den arbetssökande 12,5 - 13,5 timmar i veckan till sitt förfogande för att söka arbete. Hur ska man hinna det?

För egen del, när jag varit arbetssökande, har det inneburit att jag sysslat med följande på dagarna:

• att dagligen gå igenom annonserna på alla jobbsökarsajter som finns, oftast går det bra att få dem i mail eller via RSS men inte alltid
• att skriva ansökningar, att använda samma personliga brev till varje tjänst man söker duger inte, det ska gås igenom och struktureras om, korrekturläsas och trippelkollas
• att hålla utkik efter företag som är intressanta för att kunna skicka en spontanansökan dit
• att knyta och underhålla kontakter för att förhoppningsvis någon möjlighet ska öppna sig på det sättet, kan till viss del göras via nätet, men det handlar också om att fysiskt befinna sig i vissa sammanhang, mingla och marknadsföra sig själv
• att dyka upp när arbetsförmedlingen tycker att man ska göra det, själv fick jag lyckligtvis jobb innan min uppsägningstid var över så jag slapp hamna i arbetsförmedlingens rullor med allt vad det innebär - träffar, coacher osv
  
• att gå på anställningsintervjuer, det innebär ibland fler än en enda intervju, kanske även personlighetstester och liknande

Hur i hela friden hinner man med det på knappa 15 timmar/vecka?

Ingalill Fredriksson (c) som är ordförande i barn- och utbildningsnämnden i Gnesta har också bloggat om detta. Det verkar inte som om Ingalill ser problemet med att försöka söka arbete under de korta timmar som erbjuds idag. Det är synd.

Jag bloggade om detta i november förra året också.

15-timmars barnomsorg för arbetslösa

Här i Gnesta har arbetslösa rätt till 15 timmars barnomsorg i veckan enligt fastställt schema. Jag får inte ihop det. Hur är det möjligt att hinna söka arbete på 15 timmar i veckan? Och med ett "fastställt schema" dessutom. Det går att välja på att ha barnet i förskolan 3 timmar/dag veckans alla dagar och 5 timmar/dag tre dagar i veckan. Ingen plats för improvisation där inte, ringer en arbetsgivare och vill att du ska komma på en intervju med kort varsel blir det till att tacka nej om inte barnomsorg finns under den tiden antar jag. Eller försöka lösa det på något annat sätt, med barnvakt eller att den andra föräldern tar ledigt från sitt jobb för att vara hemma med barnet.

Dessutom är det i stort sett omöjligt att hinna ta sig från hemmet till en intervju på någon annan plats, om den platsen ligger nån annanstans än säg i Gnesta, Nyköping eller Flen, på de där få timmarna. I alla fall om man ska åka kollektivt som jag gör.

Så - förutsättningen för att det som förskoleförälder i Gnesta kommun ens ska vara möjligt att stå till arbetsmarknadens förfogande med de regler för förskolan som finns är att 1) Du har körkort och tillgång till bil 2) Du har ett kontaktnät som med kort varsel kan ställa upp som barnvakter eller en flexibel man/fru/sambo/partner.

Reglerna om femton timmars barnomsorg känns inte som om de är förankrade i verkligheten på något sätt. Gnesta kommun är knappast ensamma om att inte erbjuda mer än så, men bedrövligt är det likafullt.

Jag vet faktiskt inte själv hur jag ska greja det om jag nu inte lyckats få ett jobb den dag jag blir arbetslös på riktigt. Det kommer inte att fungera. Jag kommer att ha möjlighet att träffa arbetsgivare, nätverka för att skapa kontakter och åka till arbetsförmedlingen de dagar min man är ledig. Och då har jag sådan tur att han har lediga dagar mitt i veckorna eftersom han jobbar helger, nätter och kvällar.

Hur fungerar det för en ensamstående förälder? Hur tycker man att det här bidrar till att den arbetssökande står till arbetsmarknadens förfogande? Hur tycker man att man bidrar till att Gnestas invånare faktiskt får arbete istället för att gå arbetslösa på detta sätt?

I dagens SN kan man också läsa om att det inte finns någon jobbcoach att tillgå för Gnestas arbetslösa. Närmaste jobbcoach finns i Södertälje. Med fem timmars barnomsorg då jag lämnar N klockan nio kommer jag iväg med tio-bussen och är klockan 10.58 i Södertälje. Sen gäller det att snabba sig med coachen för att hinna hämta hos dagmamman - 11.47 går tåget tillbaka. Nästa går 13:44. Då är jag i Björnlunda 14.33 och hos dagmamman ytterligare en stund senare. Schemat spricker, minst sagt.

Att vara arbetslös är inte tänkt att vara någon sorts förklätt vårdnadsbidrag. Att vara arbetssökande innebär att man faktiskt aktivt söker jobb och det fungerar inte för småbarnsföräldrar som det ser ut idag i de kommuner där 15-timmarsvecka gäller. 30 timmar i veckan vore lite mer rimligt.

Det vet väl alla att barn till ensamstående blir vandaler

Läser Ingalill Fredrikssons blogg. Ingalill är ordförande för Barn- och utbildningsnämnden i Gnesta kommun. Hon tycker att vårdnadsbidraget är bra och att alla barn har rätt till fyrtiotimmarsvecka bland annat.

Hon skriver:
"Men min personliga åsikt är att barnen ska vara hemma när föräldrar har ledig dag, när de är föräldralediga eller när föräldrarna har semester! Det finns små barn som får vara på jobbet hela året, utan semester. Dessutom mycket mer än fyrtiotimmarsvecka!Vilken fackförening hade det på plakat i går?

Utan att påstå ”att det finns ett samband” kommer mina tankar in på alla rotlösa ungdomar som drar runt i vårt samhälle i små grupper och vandaliserar. Inte fanns det så många ungdomar som mådde så dåligt, när jag var i den åldern!? Visst har samhället förändrats sen dess, men varför är det till det sämre för barnen?"

Tja... är man ordförande i barn- och utbildningsnämnden kan man väl inte ha undgått att se att förskolans grupper blivit enormt mycket större under de senaste tjugo åren? Att färre vuxna ska ta hand om fler barn?

Förskolan är någonting fantastiskt, men det finns en gräns för hur ansträngt det kan bli för att fungera. Och nu ska Gnestas politiker, inklusive Ingalill som ondgör sig över de rotlösa vandalerna till ungdomar (det var bättre förr!), skära ännu mer just i den verksamhet som finns för barn och unga.

Det här kanske är någon sorts taktik? När vi ser riktigt många rotlösa kids som drar på byn, så kan politikerna som var ansvarade för besparingarna skylla på föräldrarna. Mammorna (såklart) som inte stannade hemma trots att de erbjöds vårdnadsbidrag. För att inte tala om de ensamstående föräldrarna som jobbade åtta timmar, måste ha minst en halvtimmes lunch och sedan hade en timme att åka enkel väg. Bara för att de måste för att få ihop till nödtorften.

Sen blir barnen ungdomar och vandaler. Det var bättre förr som sagt, på Ingalills tid. När kvinnorna var hemma och barnen också. När ensamstående föräldrar möjligen var änkor eller änklingar. Då var alla lyckligare. Eller hur det nu var.

Stora grupper i förskolan

Jessica skrev idag ett inlägg som fick mig att fundera på hur våra barn har det om dagarna.


När min äldsta dotter började på förskolan, som hette dagis på den tiden, gick hon i en grupp med 15 barn. Fyra vuxna tog hand om dessa femton barn.

Under de år hon gick i förskolan - 1991 till 1995 hände det mycket med barngruppernas storlek. Jag bytte till sist från förskola till sexårsverksamhet, det var fortfarande på experimenstadiet på den tiden, eftersom hon till hösten skulle få gå i en grupp med 22 barn mellan två och fem år. I den gruppen skulle tre personer arbeta, lokalen var en från början tillfällig lösning, en barack, som blivit permanent någon gång under vägen. Minimalt med utrymme, dålig luft och lokaler som var dåligt planerade. Det kändes inte som en bra lösning, så det fick bli sexårsverksamhet med 11 kompisar och två fröknar istället.


När nummer två skulle skolas in i barnomsorgen sjutton år senare hade barngrupperna knappast blivit mindre. Vi hade tur och kunde välja dagmamma, något vi inte ångrat en sekund! Vi har världens bästa dagmamma och N är trygg med henne och med resten av dagmammegruppen.


Jag tror knappast att förskola med stora barngrupper fungerar för alla barn, särskilt inte de minsta. Inte tror jag heller att små barn behöver vara hemma med någon av föräldrarna under sina första tre levnadsår (vilket verkar vara en populär gräns när detta diskuteras).

Men är det vettigt att små barn ska vara i stora grupper med ett tjugotal barn och många vuxna att skapa en relation med? De flesta barn klarar det säkert. De gråter inte och verkar tycka att det är roligt att gå till förskolan. Det är jättebra! Jag tror till och med att det stora flertalet barn faktiskt trivs riktigt bra, personalen slår knut på sig själva för att ungarna ska må bra och vara trygga! Ändå är det långt ifrån alla barn som klarar förskolemiljön, och det verkar som om det självklara alternativet - dagmammorna/familjedaghemmen - saknas i många kommuner.


Vad är egentligen problemet? Att dagmammorna ofta inte är utbildade pedagoger? En dagmamma verkar kosta betydligt mindre än en förskoleplats, i min kommun Gnesta kostar förskoleplatsen 121 400 kr och platsen hos dagmamman 76 026 kr enligt statistik från SCB. En skillnad på 45 000 kr till dagmammans fördel! Jag vet ärligt talat inte hur detta räknas ut, kanske går det mer resurskrävande barn på förskolan. Men ändå. Kan man inte satsa en del pengar på utbildning av dagmammorna i så fall, om det är utbildningen som är problemet?

Jag vet faktiskt inte. Hur som helst är det bedrövligt att dagmammorna bara verkar bli färre när grupperna är så stora i förskolan så att det verkar som om inte alla barn fixar att vara där. Kanske är förskola ett bättre alternativ för lite större barn, men ett större barn kan lättare hantera fler relationer och mer stoj och stim än vad en liten ettåring klarar.

Som sagt, de flesta barn mår nog toppen i förskolan trots allt, men de små som inte gör det då? Varför finns det inte något vettigt alternativ för alla?