Gnesta på plats 106 i skolrankingen

Göran Bendicks verkar nöjd över att vi är bäst i Sörmland och Ingalill Fredriksson nämner det naturligtvis också. Själv tänker jag vara kärringen mot strömmen och ifrågasätta om vi är så himla bra egentligen (vad trodde ni, haha?).

Göran Benedicks tycker att vi ska vara nöjdare än vi är och att Skolvärldens undersökning är ett bevis på att vi är missnöjda utan anledning. Och sen tillägger han att det var väl det vi visste, att barnfamiljer gillar Gnesta. Jo, så kanske det var en gång i tiden. Innan det började försämras här också, innan femmor och sexor bussades till Gnesta och innan grupperna blev rejält stora även i Gnestas förskolor.

Jag tittar lite på de variabler Skolvärlden använt sig av för att bedöma kvalitén:

1. Lärartäthet - här har Gnesta haft en ganska hög siffra hittills, men den kommer att kraftigt försämras när femmor och sexor går i storklass i Freja istället för i mindre klasser i ytterorterna.
2. Antalet lärare med pedagogisk utbildning - här har det sett illa ut tidigare, Gnesta har haft lägre andel högskoleutbildade än både rikssnitt och liknande kommuner. Kanske höjs andelen när man minskat på lärarantalet i och med omorganisationen? De outbildade står naturligtvis först på tur att petas när man drar ned på antalet lärare. Ingen med fast tjänst har sagts upp vad jag förstår, det handlar om outbildade utan fast anställning om jag fattat saken rätt som nu inte längre arbetar som lärare i kommunens skolor.
3. Kostnad per elev - är hög för Gnesta. Lär sjunka den också.
4. Resultatet i den nationella ämnesproven - Här är Gnesta bra, åtminstone tredjeklassarna!
5. Andelen elever som har gymnasiebehörighet då de går ut årskurs 9 - även denna siffra är förhållandevis hög, det är toppenbra!
6. Andelen elever som uppnått målen i samtliga ämnen i årskurs 9 - och här ligger vi också bra till, super!

Hur ser det ut om några år? På flera av punkterna som har gett Gnesta den fina placeringen är det redan bäddat för försämringar. Större klasser och lägre kostnad per elev. Förutom att det direkt ger ett lägre resultat kommer det inte, om jag får gissa, leda till att fler klarar att uppnå målen och bli behöriga till gymnasiet t ex, snarare tvärtom.

När det gäller förskolan i Gnesta kontra den i Stockholm t.ex, Göran Benedicks väljer att jämföra kötiderna, så stämmer det att man kan få vänta i flera månader på en förskoleplats i Stockholm t.ex. Med betoning på KAN. Det finns nog i stort sett alltid lediga platser någonstans i kommunen, kanske inte där man bor. Man får långt till förskolan förvisso, men förskola finns.

Å andra sidan finns det massor av andra fördelar i stockholmsförskolorna. Man får ha sina barn 30 timmar i veckan om man är arbetslös. Det är i princip en förutsättning för att det ska vara möjligt att vara aktivt arbetssökande. I Gnesta gäller 15 timmar 8-11 fem dagar i veckan eller 9-14 ti-to. Fråga mig inte hur det ska gå till att söka jobb under de premisserna.

Nej, vi är nog inte så himla fantastiska som Göran Benedicks vill göra gällande. Vi kanske har varit, men nu är den sagan all.

Å andra sidan har vi ju fortfarande F-6skolor i ytterorterna. En alldeles nybyggd i Laxne till exempel. Kanske dags att uppdatera? ;-)

Har vi inte råd med en vettig tillvaro för våra barn?

Läser om Tosteröskolan i Strängnäs som helt läggs ner från och med nästa höst. Fast man väljer förstås att kalla det för att skolan flyttar, inte att den läggs ner.

"Karinslundsskolan är Strängnäs modernaste skola och vi behåller den som strategisk resurs när elevkullarna på Tosterö vänder uppåt. Redan nästa år behövs fler förskoleplatser och om fem år behövs en F-9-skola och då har vi skolan kvar. Jag är mycket nöjd med resultatet och känner att vi med gott samvete kan stänga utredningen nu, säger Lotta Grönblad, barn- och utbildningsnämndens (BUN) ordförande."

Föräldrarna verkar dock inte vara ett dugg nöjda. Många upprörda röster i kommentarsfältet.

Centrala skolor med jätteklasser verkar vara sista skriket. En lugn och trygg miljö tycks inte räknas längre.

Detta i ett samhälle där vi drunknar i prylar som vi inte behöver men ändå betalar massor av pengar för. Ett samhälle där de rika blir allt rikare och de fattiga allt fattigare. Det är väl knappast så att det saknas pengar i vårt välfärdssamhälle? Tvärtom har väl människor aldrig haft det så bra som nu, materiellt sett.

Jag är övertygad om att det inte går att fortsätta på det här sättet så länge till. Vad är det för mening med att sitta med alla våra prylar när våra barn inte har en vettig miljö att vistas i eller ens får äta sig mätta på förskolorna? När tappade vi greppet om vad som är viktigt och vad som inte är det?

Det är svårt att se poängen med att halvt slita ihjäl sig medan barnen vistas i överfulla klassrum eller hungriga i förskolans jättegrupper. Allt för att hjulen ska snurra och den så kallade "välfärden" ska upprätthållas.

På något sätt känns det som om vi någonstans under vägen blivit rejält blåsta.

Stora grupper i förskolan

Jessica skrev idag ett inlägg som fick mig att fundera på hur våra barn har det om dagarna.


När min äldsta dotter började på förskolan, som hette dagis på den tiden, gick hon i en grupp med 15 barn. Fyra vuxna tog hand om dessa femton barn.

Under de år hon gick i förskolan - 1991 till 1995 hände det mycket med barngruppernas storlek. Jag bytte till sist från förskola till sexårsverksamhet, det var fortfarande på experimenstadiet på den tiden, eftersom hon till hösten skulle få gå i en grupp med 22 barn mellan två och fem år. I den gruppen skulle tre personer arbeta, lokalen var en från början tillfällig lösning, en barack, som blivit permanent någon gång under vägen. Minimalt med utrymme, dålig luft och lokaler som var dåligt planerade. Det kändes inte som en bra lösning, så det fick bli sexårsverksamhet med 11 kompisar och två fröknar istället.


När nummer två skulle skolas in i barnomsorgen sjutton år senare hade barngrupperna knappast blivit mindre. Vi hade tur och kunde välja dagmamma, något vi inte ångrat en sekund! Vi har världens bästa dagmamma och N är trygg med henne och med resten av dagmammegruppen.


Jag tror knappast att förskola med stora barngrupper fungerar för alla barn, särskilt inte de minsta. Inte tror jag heller att små barn behöver vara hemma med någon av föräldrarna under sina första tre levnadsår (vilket verkar vara en populär gräns när detta diskuteras).

Men är det vettigt att små barn ska vara i stora grupper med ett tjugotal barn och många vuxna att skapa en relation med? De flesta barn klarar det säkert. De gråter inte och verkar tycka att det är roligt att gå till förskolan. Det är jättebra! Jag tror till och med att det stora flertalet barn faktiskt trivs riktigt bra, personalen slår knut på sig själva för att ungarna ska må bra och vara trygga! Ändå är det långt ifrån alla barn som klarar förskolemiljön, och det verkar som om det självklara alternativet - dagmammorna/familjedaghemmen - saknas i många kommuner.


Vad är egentligen problemet? Att dagmammorna ofta inte är utbildade pedagoger? En dagmamma verkar kosta betydligt mindre än en förskoleplats, i min kommun Gnesta kostar förskoleplatsen 121 400 kr och platsen hos dagmamman 76 026 kr enligt statistik från SCB. En skillnad på 45 000 kr till dagmammans fördel! Jag vet ärligt talat inte hur detta räknas ut, kanske går det mer resurskrävande barn på förskolan. Men ändå. Kan man inte satsa en del pengar på utbildning av dagmammorna i så fall, om det är utbildningen som är problemet?

Jag vet faktiskt inte. Hur som helst är det bedrövligt att dagmammorna bara verkar bli färre när grupperna är så stora i förskolan så att det verkar som om inte alla barn fixar att vara där. Kanske är förskola ett bättre alternativ för lite större barn, men ett större barn kan lättare hantera fler relationer och mer stoj och stim än vad en liten ettåring klarar.

Som sagt, de flesta barn mår nog toppen i förskolan trots allt, men de små som inte gör det då? Varför finns det inte något vettigt alternativ för alla?