Behandling nummer två imorgon

Tre veckor har gått sen jag fick första behandlingen bestående av cellgiftet Taxotere samt antikroppen Herceptin. I morgon är det dags igen, ska infinna mig på onkologmottagningen klockan 13.30, koppla in mig via venporten och sedan rinner det ljuva giftet i mina ådror för att söka upp och mörda mörda mörda de otäcka små cancercellerna som tror de ska få upphälle i min kropp.

Passar på att ta ut peruken och lufta den, det känns fortfarande lite som om jag är på väg till en maskerad när jag tar på mig den, måste öva. Har varit på inte mindre än två utflykter idag. Först alltså för att lämna Nike hos dagmamman, sedan hämtade jag henne också och var dessutom en sväng in på ICA där jag fick en stor kram dessutom av en av tjejerna som jobbar i kassan. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - här i Björnlunda finns världens bästa ICA. Det fattar man direkt när man till och mer får kramar när man dyker upp med en släng av cancer.

Har ingen aning om hur lång tid det tar att få behandlingen i morgon när det är andra gången. Första gången tog det en bra stund, men jag antar att det går snabbare och görs färre kontroller av min hälsa när man vet att jag överlevde första gången. Jag hoppas min kropp gillar medicinerna lika bra som sist också. När jag tänker tillbaka på hur mycket bättre jag blivit sen första behandlingen känns det smått otroligt. Redan tre dagar efter behandling numero uno började jag känna att jag mådde bättre. Fast jag trodde ju inte då att det kunde ha med själva behandlingen att göra. Men när sjukgymnasten dök upp (tror det var på tisdagen, minns inte riktigt) och konstaterade att min svullna arm kanske blivit mindre svullen tack vare behandlingen så började det kännas lite bättre. Och sen (på onsdagen) sa läkaren samma sak och vips var jag urkopplad från syrgas och snart från inhalator och nu har jag ju i princip slutat med alla mediciner, förutom just nu två små ynka betapred/dag och jag mår fortfarande bättre och bättre för var dag som går!

På mitt kortison-nedtrappningsschema står det att jag ska backa ett steg i nedtrappningen om jag börjar hosta mer eller blir med andfådd. Det har jag inte behövt. Visst är jag andfådd fortfarande, jäkligt andfådd faktiskt, men mindre andfådd än jag varit på många många månader. Och hostan gör sig sällan påmind, har inte tagit någon hostmedicin på flera dagar nu och sover helt obehindrat på rygg. För bara några dagar sedan kunde jag inte ligga på höger sida utan att börja rossla - det funkar hur bra som helst nu.

OK - jag har några tusen år kvar (ungefär) tills jag kan börja springa igen, men just nu känns det så skönt bara att kunna gå att det inte spelar så stor roll :-).