På plussidan då

Svackor hit och dit, det mesta måste väl ändå sägas vara positivt för min del just nu. Förutom det lilla irriterande faktum att jag fått cancer då förstås, men efter omständigheterna så....

I natt har jag nämligen sovit med bara en kudde. Endast den som hostat i fyra - fem månader inser nog hur stort det här är. Så sent som för två veckor sen sov jag sittande i sjukhussängen med syrgas. Nu ligger jag platt på rygg och snarkar som sjutton. Visserligen tar jag fortfarande mediciner mot hostan men graden av hosta går ju inte att jämföra med hur det var för bara 2-3 veckor sedan alltså. Mitt sista riktiga hostanfall, ett sånt som gjorde att jag nästan tappade andan och kräktes, hade jag på Mälarsjukhusets akutmottagning 28/3. Sen dess har allt bara blivit bättre. Faktiskt. Känns viktigt att försöka se på det på det sättet större delen av tiden, även om jag inte visste hur sjuk jag var då och fortfarande hoppades att det var någon obskyr botbar lungsjukdom (fast jag kanske började fatta att det nog inte var så troligt nej...). Det har blivit så mycket bättre!

Och att det blivit bättre, trots att jag trappar ner på kortison, morfin och hostmedicin kan faktiskt bara betyda att det är cellgifterna och antikropparna som gjort något med kroppen, som fått den att börja fungera bättre, lungorna att börja jobba mer och mer normalt. Det är bra. Jävligt bra faktiskt.