Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg

lördag 4 februari 2012

Feber

Åh vad jag frös igår. Inte så konstigt kanske eftersom det visade sig att jag hade feber. Inte alls mycket men lite i alla fall, så pass mycket ändå att jag måste hålla koll eftersom jag måste åka in till sjukhuset om febern blir lite högre. Idag har jag legat runt 37,8-37,9 och det var ju inte mycket att skriva hem om så det är lugnt, några grader till behövs det nog för att jag ska packa mig iväg till akuten en lördagkväll. Sen är ju jag sån så jag drar mig in i det längsta för att söka vård om det inte är nåt riktigt farligt och dit räknar jag väl kanske inte denna låga temp ändå. Mest för Nikes skull. Hade inte hon ständigt blivit involverad i min sjukdom hade det varit en annan sak, men åker jag in så finns det ju bara två alternativ - antingen åker hon med eller så åker jag hemifrån. Inget är väl optimalt när man är fem år såklart och har sett fram emot en lördagkväll med schlager, Sean Banan och grillchips. Det är viktigt att vi försöker leva ett så "normalt" liv som det bara går. Sist jag var hos läkaren började han prata om hemsjukvård, att jag skulle få hjälp med att lägga om såren. Bra i och för sig, men jag vill verkligen inte ha en sån märklig tillvaro här hemma om jag inte behöver. Ha en massa främmande människor springa här varje dag. Vi måste kunna leva som alla andra, och för min del låter jag det gärna bli lite extra bök för mig själv om det lyfter en liten börda från Nike.

Naturligtvis utsätter jag mig inte för nån fara. Jag skulle ju såklart åka in till sjukhuset om febern började bli högre, men jag åker inte hellre en gång för mycket än för lite direkt. Nike får utstå tillräckligt med elände som det är tack vare den här förbaskade idiotsjukdomen, den ska inte få ta över vårt liv helt, det bara vägrar jag.

fredag 20 januari 2012

Kräksjuka?

Byrålådorna börjar bli klara

Idag var Nike ledig från dagmamman, men på förmiddagen ringde hon och frågade om Nike ville följa med till det lokala äldreboendet och dansa ut julen. Det ville hon ju förstås så hon fick följa med en av de andra dagmammorna som skulle gå ner. En och en halv timme senare ringde telefonen och Nike hade kräkts... Nej, inte en till kräksjuka! Tomas åkte ner och hämtade henne, hon var lite vit i ansiktet men inte alls så hängig som hon brukar vara när hon är kräksjuk, så jag tror snarare på en kombination av lite mycket kakor hos åldringarna, en snurrande dans och kanske en något lättretad mage efter de tre kräkomgångar hon redan drabbats av. Hon brukar vilja ligga i sängen och vila sig, men det hade hon ingen ro till idag, hon sprang mest runt och var sur för att hon inte fick äta det godis hon fått med sig från julgransplundringen... men det var väl kanske att utmana ödet lite väl mycket. Inget mer kräk, ingen feber, fullt ös medvetslös så var det nog ingen fara på taket.

Sen hade hon önskemål om att hon skulle få en stjärna varje natt hon sov i sin egen säng, så jag fixade en liten "tavla" och nu ska vi börja klistra. En stjärna för varje natt tänkte jag, och tio stjärnor ger en tjugolapp. Nike hoppade med stor förtjusning ner i sin för dagen städade och renbäddade säng, Tomas har ägnat större delen av dagen till att röja i den där rövarkulan. Byrålådorna är inte alls klara när bilden togs, men nu är de faktiskt det. Jag gjorde decoupage på dem, det verkade ju lätt men det var inte alls särskilt lätt upptäckte jag. Det blev ganska bra ändå, några nybörjarmissar men jag antar att byrån kommer få en och annan skada framöver också :-). Vi har ännu inte fixat knoppar till byrån men bilder kommer när det är klart och byrån helt färdig. Nike har också önskat sig en sänghimmel och det ska vi försöka fixa framöver.

Själv har jag varit otroligt trött idag, särskilt på förmiddagen. Jag var så seeeeeg, låg bara på soffan och spelade spel på telefonen, det var ungefär vad jag orkade med, orkade inte ens läsa. Men vid tvåtiden märkte jag att jag var vrålhungrig och så var jag plötsligt pigg igen. Sen dess har jag varit uppe i alla fall och risken är väl kanske att jag inte kan somna förrän sent ikväll.

Metastaserna blir klart bättre för varje dag som går. De läker! Bränn/plåstersåren är nog lite bättre de också, men de läker verkligen långsamt för att vara så ytliga och ganska små sår... men det går framåt i alla fall. Vill bara att det ska bli tisdag nu så jag får sätta igång med cyton.

onsdag 21 september 2011

Hurra hurra hurra hurra!

Ett fyrfaldigt leve för Molly som blir 22 år idag. Helt ofattbart att jag har en sån stor och vuxen, klok, förståndig, vacker, smart och bra unge. Jag fattar't inte. Själv var jag yngre än Molly är nu när hon föddes. 20 år, nästan 21. Och röda glajer hade jag, jag lovar kids att det VAR hett på åttiotalet även om det är lite svårt att tro idag ;-).

Grattis Molly!

söndag 12 juni 2011

I en annan del av Björnlunda

Molly är här och hälsar på oss idag. Nu är hon och Nike på väg till/i/på väg från affären. Verkar som om det blir glass också. Nike är i alla fall coolare än coolast när coola storasyrran från coola storstan är här.

måndag 9 maj 2011

Bläddrar

Bläddrar lite i min sy- och pysselblogg och hittar bilder på mina fina döttrar. Det är möjligt att de kan vara världens finaste faktiskt. Om jag får vara lite partisk ;-).

Här är en klänning jag sydde till Mollys studentbal. En röd dröm, vi ändrade urringningen lite men annars följde jag ett mönster från Vogue Vintage.


Och så den lilla godingen då. Vilken frisyr! :-). I en klänning jag sydde av ett tyg jag köpt på en second hand-butik i Budapest. Ett och ett halvt drygt var hon här.

söndag 24 april 2011

Hjärtekatten


Det här får bli mitt nästa virkprojekt. Måste skaffa lite bomullsgarn först bara, det får bli i veckan.

Hjärtekatten är ett välgörenhetsprojekt med ambitionen att få ihop så många handvirkade hjärtekatter som möjligt. Dessa ska skänkas till hjärtavdelningen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.

Läs mer här!

tisdag 11 januari 2011

Facerapad!

Facerapad verkar vara ett av de där orden som är väldigt populära just nu. För den som inte vet vad det betyder så är det när nån annan "lånar" eller stjäl ditt konto på Facebook och skriver något dumt. Eller roligt. Eller både och.

Jag upptäckte just att jag blivit så fett facerapad så det inte är klokt. Av min fyraåring. Satt och tittade tillbaka i min logg och noterade en del underliga aktiviteter. Bland annat att jag några gånger skrivit LKDJLKJÖLKJÖLKA och liknande grejer i andras loggar. Att jag röstat på travhästar och figurer i Shrek. Hm... sen upptäckte jag att någon också plitat ner... NIKE i nån logg här och nån logg där. Lite slumpmässigt. Då kändes det som om jag var brottslingen på spåret...

Ja, vad ska man säga? Dagens ungdom? Fyra år och skyldig till detta redan?

torsdag 8 april 2010

Båda sötpotatisarna dårå

Kunde inte låta bli att lägga upp den här bilden. Den är från förra våren, ungefär vid den här tiden då jag och Nike åkte till Åre för att hälsa på Molly under några dagar. Här hade vi precis kommit fram och syrrorna kramades i vanlig ordning.

Mina fina tjejer :-)

onsdag 10 februari 2010

Har du gamla tv-spel liggande nånstans?

Snubblade över en spel-insamling någonstans nu ikväll. CAST = Centrum för Allogen Stamcellstransplantation är en avdelning på Karolinska sjukhuset i Huddinge utanför Stockholm. Där utförs 53% av Sveriges barntransplantationer. Och avdelningen är grymt tråkig! Barnen behöver TV-spel! Spel, konsoler och allt annat som är nödvändigt för spelande behövs!

Har du något liggande? Skicka! (adress finns på länken ovan)

tisdag 13 oktober 2009

Under det rosa täcket

Bilden lånad från jurvetson (Flickr CC)

Min nästan-treåring har en mycket bestämd uppfattning när det handlar om vilken färg som är den snyggaste. Rosa. "Rosa är den finaste färgen!" deklarerar hon. För några dagar sedan när allvädersstövlar skulle inhandlas stod valet mellan just rosa och svart. Svart hade inte minsta chans, rosa skulle det vara. Lila och rött går också ganska bra. Det här kanske man kunnat leva med om det inte vore för att hon redan flera månader innan sin treårsdag förstått att rosa, rött och lila är flickfärger. I slutet av sommaren kommenterade hon helt fräckt en pojke som hade en "flicktröja". Jag kan väl inte påstå att jag tror att hon lägger någon direkt värdering i det, det var mer ett konstaterande, något ovanligt för henne. Pojkar har väl inte röda, rosa eller lila tröjor? Det var konstigt, tyckte hon förstås.

Det är kanske inte så förvånande att det är konstigt för en liten unge som lever i en värld som faktiskt ser ut så. Den lilla pojken i rosa tröja var verkligen en märklig företeelse i hennes värld. Annars har pojkar blåa, svarta, grå eller bruna kläder. Flickor har som sagt, rosa, rött eller lila.

Själv är jag inte något fan av rosa och lila direkt, jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt fina färger, och väldigt få klär i dem. Antalet rosa plagg som jag själv köpt har varit väldigt få, men efter tvåårsdagen någon gång började N:s egen vilja göra sig gällande, och hon har allt mer högljutt krävt rosa garderob. Dessutom köper vi inte särskilt mycket kläder alls till henne, utan större delen av det hon har på sig kommer från generösa släktingar och vänner, som i sin tur har barn med egen rosa vilja. Så mycket rosa blir det.

Vad är det som är så farligt med att flickor har rosa kläder då? Det är väl inget fel med det, men i alla fall tycker jag att det är tråkigt att så små barn som tvååringar delar in världen i vad flickor kan göra och vad pojkar kan. Att det så tidigt ska göras skillnad. Det är inte särskilt stor skillnad på små flickor och små pojkar. Skillnaderna ökar så småningom men tvååringar är inte så värst olika mer än som individer.

När man pratar om att flickor och pojkar är olika gör man en stor tankevurpa. "Det är väl bara att konstatera att flickor är flickor och pojkar är pojkar, det är väl BRA att vi är olika?" En sådan indelning i flickigt och pojkigt gynnar inte olikheter, det skapar bara två grupper som är inbördes lika. Istället borde alla barn (och vuxna också för den delen) tillåtas vara de individer de verkligen är. Att en pojke tycker att rosa är den finaste färgen borde inte vara konstigare än att en flicka tycker att rosa är den finaste färgen.

Det kan tyckas fånigt att fokusera på färger, visst finns det väl viktigare saker att bry sig om när det gäller jämställdhet? Visst, men tankegångarna är ju detsamma. Egentligen är inte steget långt från att säga att rosa är en tjejfärg till att säga att vårdjobb är kvinnojobb och då blir det plötsligt lite mer substans i det hela. Hur många fantastiska manliga sjuksköterskor och vårdbiträden har vården gått miste om för att vårdjobb ses som jobb för kvinnor? Hur många superbra barnskötare eller barnmorskor? Hur många kvinnliga duktiga elektriker skulle det kunna finnas i teorin, hur många kvinnliga snickare eller lastbilschaufförer?

Det här är ett sätt att tänka som begränsar människan något oerhört! Och vi sitter så fast, så fast i tankegångarna. Jag som berömmer mig med att vara en genusmedveten, feministisk och förnuftig förälder har svårt att få min egen unge med på noterna. Hela samhället genomsyras idag av det här tankesättet och det är svårt att stå emot.

Det finns säkert många skäl till att det är så här idag. På något sätt är det en trygghet i en föränderlig och turbulent värld. När det gäller kläder finns det självklart ett ekonomiskt intresse för klädföretagen i att sälja olika kläder till pojkar och flickor, det gör ju såklart att föräldrarna köper fler plagg eftersom de inte går att ärva i samma utsträckning. Starka krafter alltså, men aldrig i livet att jag ger upp! N får gärna fortsätta gilla rosa, men jag tänker ta diskussionen varenda gång hon hävdar att det är en tjejfärg. Så det så.

onsdag 26 augusti 2009

Det går så fort

Hör någonstans att vi som har barn i förskoleåldern inte behöver engagera oss i omorganisationen av skolan, den berör inte oss. När våra barn blir stora kanske skolan ser helt annorlunda ut.

Eller så gör den inte det. Vem vet? Inte visste jag när vi flyttade hit att skolan skulle krympas på det sätt som förmodligen snart sker. I så fall hade vi nog inte flyttat hit. Vem vet hur den ser ut om tre år när min minsting börjar i förskoleklass? Eller om sju år när hon börjar i mellanstadiet?

Tiden går så fort. Svisch så är mitt lilla barn ett stort barn som tycker att det är otufft att ha reflex när hon väntar på bussen och töntigt att sätta på sig säkeretsbältet när hon klivit på. Som sitter många långa timmar i ett klassrum med trettio kompisar och försöker få ro att tänka.

Hur skolorganisationen ser ut när den dagen kommer återstår att se, men jag tänker i alla fall inte vara passiv. Dessutom handlar det ju inte bara om MITT barn utan om mina vänners barn, mina grannars barn, ja alla ungar här omkring. Det krävs en by för att fostra ett barn, sägs det ju.