På bilden - vita blodkroppar. Vet inte riktigt hur det står till med mina, hade med mig en förkylning hem från SSWC och den har inte gått över helt och hållet. Och imorgon är det dags för provtagning inför den sista behandlingen med cytostatikan Taxotere. Sista? Har jag sagt det förut, sista? ;-)
Jag är mest snorig men mår annars rätt OK, vet inte om det kommer att påverka värdena så pass att jag inte får min behandling på onsdag. En veckas återhämtning behöver jag ju efter en behandling så blir behandlingen uppskjuten måste jag nog skjuta upp jobbandet. Det är ju tänkt att jag ska arbeta 50% från 2/9. Håll tummarna för att det går vägen imorgon! Vi vill ju för allt i världen inte hota arbetslinjen ;-).
Egentligen kan jag nog tycka att det är lite galet att börja jobba redan innan cellgiftsbehandlingarna är avslutade. Jag är ju lyckligt lottad som mår ganska bra mellan behandlingarna, i alla fall under ett par veckor av de totalt tre, men krämpor har jag så det räcker och blir över. Som det där med att gå när man inte känner var man sätter fötterna. Eller att fingrarna domnar och armen är svullen, benen svullna och jag gått upp i vikt så mycket att det mesta känns tungt. Särskilt när det kombineras med muskelsvaghet och trötthet. Samtidigt tycker jag ju att det är otroligt kul att jobba, dels för att jag har ett så roligt arbete och dels för att jag har en toppenarbetsplats. Dessutom är det grymt tråkigt att bara gå hemma.
Men ändå. Jag kan inte låta bli att fundera över det där. Är det vettigt om man sätter det i ett större perspektiv? Borde inte både kropp och själ få läka ordentligt efter omskakande besked och tuffa behandlingar? Alla är inte lika priviligierade som jag och får syssla med roliga saker, sådant som intresserar mig i största allmänhet. Vissa arbetsplatser är rent dysfunktionella, tro mig, jag har arbetat på alldeles för många och att som sjuk komma tillbaka till en sån arbetsplats måste vara rent nedbrytande.
Även om jag tycker att det verkligen är fantastiskt roligt att börja arbeta igen, kan jag inte låta bli att oroa mig. Hur ska det då kännas för dem som kanske inte trivs, är på fel plats, har en idiot till chef eller arbetskamrater som hellre snackar skit än att stötta? Ja sådana situationer som är ganska vanliga på många arbetsplatser helt enkelt. Tillräckligt jävliga att stå ut med som frisk, men om man fortfarande är under tuff behandling? Nej, jag förstår inte riktigt det vettiga i det hela. Men det är kanske den där arbetslinjen.
Tills vidare får ni hålla era tummar för mig imorgon, för att mina vita blodkroppar är tillräckligt många helt enkelt.
6 kommentarer:
Jag kan bara fullständigt hålla med. Jag är pinsamt illa insatt i reglerna, men vad händer om man säger att man inte fixar det...är reglerna så att man MÅSTE börja jobba igen innan behandlingarna är avslutade?
Jag trodde lite naivt att det var du som var så sugen på att komma tillbaka att du tjuvstartade, men nu förstår jag ju på ditt inlägg att det inte kanske riktigt var fallet.
Den runda med inbuktning är en röd blodkropp. FYI sådär ;)
Jag hatade sjukNÄRvaro. Jag kunde bli jättesjuk men människor ville inte vara hemma, det kostade ju pengar. Och så var det ju dumt med sjukdagar.
Jag håller tummarna. Hårt. För att de vita blodkropparna är tillräckligt många och för att du ska känna dig redo för jobbet 2 september. För med ett roligt jobb kan man säkert må bättre. Om kraven på allt man ska klara och orka inte är alltför stränga, i alla fall i början. Hoppas du får utrymme att känna efter och att du inte tar ut dig. När det är roligt är det ju också svårt att känna efter var gränsen går. Och ovanpå alltihop den fantastiska chansen att få åka pendeltåg kors och tvärs ;). Kram min vän.
Moderna - njäe det finns inga regler som säger så specifikt, men däremot finns ju riktlinjer för FK och enligt min doktor är jag alldeles för "frisk" för att FK skulle godkänna sjukskrivning på heltid om de fick syn på mig och/eller min journal. Och då kan jag inte påstå att jag känner mig sådär helfrisk egentligen :). Riktlinjerna säger typ att "mellan behandlingarna kan man ofta arbeta". Tja säger jag, allting går ju, frågan är hur man mår av det?
Jessica - amenjusteja, jag tänkte väl ;). Bävar för vilka smaskiga smittor jag kommer åka på när jag börjar pendla till jobbet igen när jag fortfarande är infektionskänslig. Pendeltåget är nog värst, alla gånger.
Anna - Ja just det ja. PENDELN! Denna härliga härliga samvaro med alla människor och deras baciller :D
Om du orkar och känner att du vill så tycker jag det är helt ok att börja jobba men det måste vara att du själv vill, din kropp måste orka med det, du ska inte offra ditt mående utan måste tänka på dej själv i första hand... Jag håller alla tummar och tår för att dina värden är ok så du kan få din sista behandling, SISTA, YES!!! Kram Lisbet
Håller tummarna hårt hårt!
Skicka en kommentar