En dag i en helt vanlig rumpnisses liv

Idag fick jag sovmorgon, Tomas klev så snällt upp med Nike och jag fick sova vidare. Skönt! Sedan rann dagen bara iväg, Nike fick gå på visit hos en familj nedåt gatan som hade en vattkoppsjuk liten flicka på besök. Vattkoppor vill vi verkligen ha! Eller jag och Tomas har ju haft men Nike kan gärna få det. Så nu är det bara att hoppas att det är på gång...

Hemma var det förstås lugnt och skönt under tiden. När posten kom låg det ett stort paket i lådan, det var från en tjej som heter Anna och som skickat ett superfint lapptäcke hon har sytt. Hon tyckte att det passade fint till Nike och vi blev så väldigt glada, det var ju fantastiskt fint! Kommer att bli jättefint i hennes rum. Tack snälla!

Jag har lagt en ansenlig mängd tid på att leta efter två räkningar idag. Jag öppnade kuverten, la dem på.... något bra ställe. Det tog mig en evighet att klura ut var. Till sist hittade jag dem under en barbietidning som jag burit in i Nikes rum. Närminnet sägs ska kunna svikta på grund av strålningen. Vet inte om jag kan skylla på det eller om jag är lika disträ som vanligt...?

Har försökt göra mig flintskallig också, funderade först på att raka av det hår som finns kvar men hårbotten är röd och kliig och väldigt överkänslig så det var kanske inte någon smart idé när allt kom omkring. Har tvättat och ryckt loss istället och ser ut som en rumpnisse nu ungefär. Det kommer inte att förevigas på bild. Efter cyton tyckte jag inte det var så jobbigt att tappa håret, den här gången är det mycket värre. Kanske för att det inte ens är säkert att det kommer att växa ut igen, strålning mot huvudet kan ta kål på håret för gott nämligen. Dock verkar det som om det oftast faktiskt växer ut, men kanske blir det tunnare. Eller så är det bara att allt läggs på hög och sakta sakta gör allt motigare. Den ena motgången efter den andra. Till sist blir det kanske för mycket.

I väntan på maten

Aptiten håller i sig. Illamåendet håller sig borta. För tillfället är jag vrålhungrig och kan knappt bärga mig tills det blir mat. Fyrtio minuter kvar... ska försöka låta bli att nalla av det snarr som finns här på rummet.

Jag tror att jag tidigare skrivit om att maten är god här. Det är bara ett litet krux - jag tror inte riktigt min mage tål den här lättpasserade husmanskoststilen. Det är ju knappt några fibrer i maten. Potatis till varje måltid, grönsallad och lite kokta grönsaker och något vitt knäcke. Jag är van vid att äta fullkornspasta, bulgur, bönor och lite kraftigare grönsaker och rotfrukter och rejält grovt bröd jag. Magen får inte sin motion ordentligt. Nåja. Jag ska prata med köksan imorgon om hon kan hjälpa mig med lite mer tuggmotstånd så jag får fart på magen.

Ikväll ska jag i alla fall gotta mig i en påse chips och kanske en flaska läskeblask också! Tog en rullstol och en syrgastub och rullade ner till kiosken på eftermiddagen. Tyvärr gick jag lite väl fort så jag blev rätt andfådd och hostig men det var det värt. På vägen tillbaka tog jag det lite lugnare och hasade snarare än trampade på i kulverterna. Passade också på att öva lite på rullstolsrullande, det var satan vad det var jobbigt för armar och axlar! Men skönt att variera lite, både att kunna gå och rulla sig fram.

Tack för huvudbonadstips! Jag har en beställning på ingående, bestående nämligen av.... den här fina sidenscarfen som jag tror blir sval och skön och även denna piffiga mössa som jag tror kommer kännas rätt vissa dagar :-). Hoppas nu grejerna hinner fram innan håret är helt försvunnet.

Sen ska jag nog sticka mig nåt snyggt också. Har faktiskt både stickor och garn här på avdelningen, det borde räcka till en liten mössa tycker jag. Funkar ju ett tag till om det ska vara sånt här trist aprilväder om inte annat.

Imorgon blir det fullt upp för min del. Det är rond på morgonen, vi får väl se om läkaren har någon mer information. Sen kommer Tomas och Nike och rullar mig ner till frisören som ska snagga mig. Dessutom ska kuratorn komma förbi och även en sjukgymnast som ska hjälpa mig med min svullna arm tror jag. Och så får jag besök av bästa Jenny på eftermiddagen dessutom.

Så där ja. Nu är det bara en halvtimme till nästa omgång husmanskost.

Hårbryderier

Med största sannolikhet kommer mitt hår ramla av till följd av cellgiftsbehandlingen. Jag har aldrig varit den hår-nojiga typen, den där som oroar sig för att håret ska bli jättefult efter en klippning eller funderar i veckor på om jag verkligen ska våga klippa håret tre centimeter kortare än vanligt. Det växer ju liksom alltid ut igen.

Samma sak nu. Jag tycker helt ärligt att det ska bli lite spännande att testa att vara helt flintis och få nytt hår sen när behandlingarna är över. Kanske blir det nya håret lockigt, jag hoppas stenhårt, det är tydligen inte helt ovanligt.

Däremot känns det lite känsligt för Nikes skull. Allt som inte är som vanligt nu påverkar henne. Att se mammas långa hår trilla av är en sån sak.

På tisdag ska ska jag till sjukhusfrisören och klippa håret kort i alla fall. Kan bli mitt mest onödiga frisörbesök någonsin. 275 kr för en klippning som kanske håller i några dagar innan håret faller av. Tomas föreslog att jag helt enkelt skulle ta rakapparaten men tänk ändå om håret nu trotsar cellgifterna och faktiskt inte trillar av? Ska jag behöva gå runt med snagg på skallen då? Samma frisyr som min man? Nä, där går nog min gräns ändå, trots att jag inte är någon hårneurotiker :-).

Funderar också på vad jag ska pryda mitt huvud med. Det får nog mest bli sjal, solhatt eller mössa. Har fått en reka på peruk också, och funderar skarpt på nåt långt blont och väldigt lockigt. Rekan verkar faktiskt räcka till både en vanlig vardagsperuk och en lite piffigare till fest. Vi får se vad det blir OM det blir något, men jag kan tänka mig att det ibland faktiskt kan kännas rätt skönt med peruk. Och kul med ett blont hårsvall nån gång då och då också för den delen :-).