Nyköping idag

Idag var det dags att återgå till de normala rutinerna. Åter till Nyköping för att hämta mediciner för tre veckor framåt. Skulle egentligen tagit prover också men det hade jag redan gjort i Eskilstuna så det behövdes inte. Fick lite nya förband och hjälp med att hitta rätt förband till mina sår.

Nike fick följa med mig idag och vi liftade med Tomas till Nyköping, eftersom han skulle till jobbet. När jag var klar fick vi vidare skjuts in till stan och Nike passade på att handla lite för sina julklappspengar. Sen tog vi bussen hem igen och så kom Molly på besök.

Såren ser bra ut, det syns att de läker, fast det går inte snabbt. Det vätskar och strålningen har skadat den tidigare friska huden en del, men det gör inte så jätteont egentligen, men det stramar och är besvärligt, jag blir ganska orörlig på hela höger sida, eller i alla fall överkroppen. Men det är tydligen så det ska vara, det är bara att bita ihop och stå ut. Snart blir det bättre.

Nu är glada julen slut slut slut

Årets julgran kom och gick. Den såg ut som ovan, det var Molly och Nike som klädde den kvällen före julafton. Men nu är dekorationerna nedpackade och granen utslängd. Ganska skönt faktiskt. Det är mysigt när julen kommer men man tröttnar snabbt på den.

Idag har min syrra och yngsta systerdottern varit här en liten sväng. Vi fikade pumpapaj bland annat. Det blev jag bjuden på när jag hälsade på Eva i Pelham och sen fick jag en pumpa i grönsakslådan och så var jag tvungen att testa. Den blev riktigt bra faktiskt, vi enades om att det smakar nåt i stil med en blandning mellan morotskaka och mjuk pepparkaka.

Idag har jag varit otroligt trött. Sovit en stund men det kändes inte som om det hjälpte direkt. Ska försöka tvinga mig i säng lite tidigt idag.

Bara två gånger kvar nu

Allt förberett för morgondagens grötkok. Havregrynsgröt med fikon, passionsfrukt och banan. Gott!

Lite svårt att fatta, men nu är det bara två gånger kvar. Sen är det slut på mina sessioner i strålningsapparaten. I alla fall för den här gången, vem vet, vi kanske ses igen. Jag vet inte riktigt hur många gånger man kan få strålning. Kanske flera gånger om man strålar olika kroppsdelar i alla fall. Så i morgon kliver jag upp, kokar min gröt och beger mig till Mälarsjukhuset för näst sista gången på ett tag. Förutsatt att jag inte drabbats av magsjukan från helvetet innan dess, det får vi väl verkligen hoppas att jag inte har. Tomas klarade sig i alla fall inte från bacillerna. Jag är the last man standing här hemma...

Idag gick det hyfsat bra i alla fall med resor och allt. Tuwa har ju tagit över trafiken från och med den här veckan och många har varit oroliga inför detta. Tuwa har kanske inte skött sina åtaganden så bra på andra ställen, avtal har blivit uppsagda och tja... de hade väl kanske inte det bästa av rykten och mycket att bevisa. Men de förare jag pratat med har tyckt det gått OK. Jag har inte heller märkt att det skulle vara förseningar eller så. Gårdagens miss med föraren som inte fick veta att jag blivit avbokad berodde på att han inte fått en handenhet ännu där information om resenärerna kommer upp. Faktiskt inte Samres fel ens ;-). Föraren jag åkte hem med igår tyckte att det hade varit lite svettigt med nya bilar,  nya telefoner, nya gps:er, nya handenheter... allt på en gång. Men annars så - helt OK. Jag hoppas det fortsätter bra och att resorna fungerar även i fortsättningen. Ja, så bra som sjukresor nu kan fungera :-)

Förresten hade Samres inte hittat sjukreseintyget i morse när jag ringde för att boka. Men tydligen gick det bra att boka ändå, operatören förhörde mig för att kolla min trovärdighet mistänker jag, men måste funnit mig trovärdig och litat på mitt ord - att det visst fanns ett intyg hos dem nånstans, fast de inte hittat det ännu... vilket också visade sig vara precis så det var. Kollade med sjuksyrran som lovat skicka igår och det hade skickats 15:48 igår. När jag skulle boka hemresan och morgondagens resor hade Samres i alla fall hittat intyget och det fanns inlagt. Allt ordnade sig på bästa sätt. Lyxtaxidag idag annars. Ensam i taxin på morgonen och först att släppas av på vägen hem. Tjooooo!

Två dagar kvar alltså. Sen ska jag vila i några dagar. Bara ligga på soffan och slöa. Jag är faktiskt helt slut just nu, bara tanken på att det snart är slut med åkandet och strålandet ger mig lite energi. Men sen är jag nog snart på benen igen.

Hej och hå

Nu är det inte långt kvar till dopparedan. Det mesta är under kontroll hemma hos oss i alla fall, alla julklappar är inköpta men inte inslagna. Ett par hemgjorda är inte riktigt klara men det ska jag väl hinna med. Köttbullarna är stekta och ligger i frysen och idag gjorde jag saffransbiscotti, det kändes lagom avancerat... de blev väldigt goda i alla fall!

Resorna har hittills funkat hyfsat också, eller kanske inte i måndags på hemresan. Då var det drygt. Men idag gick det bra och igår åkte jag med pappa, vi passade på att handla julklappar innan vi åkte hem från Eskilstuna.

Och så har jag hängt upp och hängt om en massa tavlor som ni ser på bilden ovan. Det var lite jobbigt, men det blev bra. Lite justeringar kvar men det tar jag nog efter jul.

Annars tycker jag det går bra med strålningen. Huden är känslig, sårig och öm som den tydligen blir när den strålas, men metastassåren är klart bättre, de torkar ihop och blir bättre, jag har mindre ont dessutom så det är på rätt väg. Nu är det nio gånger kvar bara. Sexton gånger avklarade. Det har faktiskt gått snabbare än jag kunde tro att det skulle göra.

Dags att damma av en gammal goding

"I saw... its thoughts. I saw what they're planning to do. They're like locusts. They're moving from planet to planet... their whole civilization. After they've consumed every natural resource they move on... and we're next. Nuke 'em. Let's nuke the bastards."

Bara att bryta ihop och gå vidare. Japp. 

Dagens övning och prövning - sjukresa!

 

Nu drar det ihop sig till strålstart. Det är hudmetastaserna som ska strålas, de kommer inte att försvinna men bli bättre i alla fall. Idag var jag på Mälarsjukhuset för att prova ut den där kudden och märka ut på kroppen var jag ska strålas. Jag har blivit beviljad sjukresor, doktorn trodde jag ska strålas 10-15 gånger så det kommer bli mycket resande och det är svårt att ta sig till Eskilstuna härifrån utan bil. 

Förutom att brudarna jag beställde bilen av igår var tvärtrista och sura började dagens reseäventyr bra. Taxin skulle komma tio i tio, men strax före det ringer chaffisen och berättar att han är lite sen, vilket han också var när han dök upp. Fem minuter. Ingen större fara, och superservice att ringa bara om en liten försening. Chauffören visade sig dessutom vara en trevlig prick och vi pratade om ditten och datten hela vägen till sjukhuset. 

Sen var det dags för utprovningen. Det var obekvämt och bökigt, jag blev ritad på, tatuerad (små prickar bara) och lite bänd hit och dit för att fixa till den där kudden, men det gick hyfsat snabbt. Halvtimmen senare blev jag utsläppt, faktiskt väldigt imponerad av och glad över att sjuksyrran och doktorn har full koll på när jag ska resa iväg och ser till att vidarebefordra det till personalen på strålningen så de har bokat in mig för första strålningen dagen efter jag kommer hem igen. Det är sånt som betyder massor! Enda smolket i bägaren var att syrrorna på strålningen trodde jag skulle bli strålad fler gånger än 10-15.

Jaha, sen skulle jag hem igen. Jag skulle få vänta i två timmar, men jag käkade lunch, stickade lite, köpte en tandborste på apoteket och lite annat så hade tiden faktiskt snart gått. Den här gången fick jag åka tillsammans med en tant som skulle åka färdtjänst från ett köpcentrum hem till ett skabbigt hus i busken, där det var ungefär en miljon katter som drällde omkring. Kan bli intressant det här, dela taxi med katt-tanter och... vem vet vilka andra filurer? Men det är bra att ha något att se fram emot efter resan också ;-).

En dag i en helt vanlig rumpnisses liv

Idag fick jag sovmorgon, Tomas klev så snällt upp med Nike och jag fick sova vidare. Skönt! Sedan rann dagen bara iväg, Nike fick gå på visit hos en familj nedåt gatan som hade en vattkoppsjuk liten flicka på besök. Vattkoppor vill vi verkligen ha! Eller jag och Tomas har ju haft men Nike kan gärna få det. Så nu är det bara att hoppas att det är på gång...

Hemma var det förstås lugnt och skönt under tiden. När posten kom låg det ett stort paket i lådan, det var från en tjej som heter Anna och som skickat ett superfint lapptäcke hon har sytt. Hon tyckte att det passade fint till Nike och vi blev så väldigt glada, det var ju fantastiskt fint! Kommer att bli jättefint i hennes rum. Tack snälla!

Jag har lagt en ansenlig mängd tid på att leta efter två räkningar idag. Jag öppnade kuverten, la dem på.... något bra ställe. Det tog mig en evighet att klura ut var. Till sist hittade jag dem under en barbietidning som jag burit in i Nikes rum. Närminnet sägs ska kunna svikta på grund av strålningen. Vet inte om jag kan skylla på det eller om jag är lika disträ som vanligt...?

Har försökt göra mig flintskallig också, funderade först på att raka av det hår som finns kvar men hårbotten är röd och kliig och väldigt överkänslig så det var kanske inte någon smart idé när allt kom omkring. Har tvättat och ryckt loss istället och ser ut som en rumpnisse nu ungefär. Det kommer inte att förevigas på bild. Efter cyton tyckte jag inte det var så jobbigt att tappa håret, den här gången är det mycket värre. Kanske för att det inte ens är säkert att det kommer att växa ut igen, strålning mot huvudet kan ta kål på håret för gott nämligen. Dock verkar det som om det oftast faktiskt växer ut, men kanske blir det tunnare. Eller så är det bara att allt läggs på hög och sakta sakta gör allt motigare. Den ena motgången efter den andra. Till sist blir det kanske för mycket.

Färdigstrålad

Äntligen, äntligen, äntligen är de ändlösa bilåkandet till Eskilstuna över. Idag har jag gjort min sista strålning, möjligen kanske jag behöver strålas nån annan gång, vad vet jag, men inte just nu. Det ska bli skönt att vila lite nu, på torsdag nästa vecka är det dags för första omgången Navelbine och Herceptin. Jag längtar som sagt.

Kände mig lite som om jag bodde på onkologmottagningen idag. Jag hejade glatt på mina tre senaste läkare och sex sjuksköterskor. Fast det är väl så bra som det kan vara, att när man ändå måste dit så blir man sedd och igenkänd. Jag tycker att det verkar vara en sån god stämning på mottagningen överlag, det känns som om personalen gillar sitt jobb, patienterna och varandra. Vet inte om det stämmer, men det är känslan jag får i alla fall. Det betyder mycket för mig som patient.

Just nu är jag ganska nerkörd i skorna känner jag. Trött efter strålningen, alla resor och hela grejen med hjärnmetastaserna. Sliten, orkeslös och ganska deppig ärligt talat. Men det är väl så det är. Man kan inte vara på topp jämt. Det går över. Ska bara vältra mig lite i tycka-synd-om ett tag. Förbanna cancern och svära över livets orättvisor. Tänka på att jag ska dö och sådär. Det är väl en process det med, alla ska ju faktiskt dö en dag.

Som plåster på såren fick jag i alla fall bloggstatistiken för partibloggen idag. MP Gnesta toppade. Vet inte om det var min förtjänst direkt, men lite bidrog jag säkert till spänningen, alltid nåt :-).

Dags för tredje strålningen idag

Strålningsdag tre är här och jag sitter hemma och väntar på att få bege mig genom snöyran mot Eskilstuna. Tomas har tagit ledigt från jobbet så länge strålningen pågår så jag åker med honom alla dagar utom imorgon då han ska på en utbildning, då ska jag åka med pappa. Ingen sjukresetaxi för mig inte, jag tror jag försöker klara av att leva utan den så mycket det nu är möjligt.

Själv skulle jag hellre velat vara på en inplanerad Google Analytics-kurs idag istället för strålningen. Jag är så förbannad på den här jävla cancern som stjäl hela mitt liv ifrån mig. Vad är meningen? Varför blev det så här? Det finns så mycket annat att ägna sig åt än att ha cancer. Jag lovar.

Tänk på mig vid 13.00. Då ligger jag fastspänd igen. Nuke 'em. Let's nuke the bastards.

Strålning nummer två och allt är lugnt

Strålningen gick bra även idag. Vi hämtade upp Molly på Espresso House i Eskilstuna, slängde i oss lite vidrig McDonaldsmat (Nike fick bestämma, den lilla hjärntvättade illbattningen), sprang tillbaka till Espresso House och så fick jag och Tomas kaffe också. Sen sjukhuset. Vi kom en kvart för tidigt men jag fick komma in direkt, Molly och Nike följde med in i rummet och tittade hur det såg ut. De såg inte allt för imponerade ut egentligen, men jag gillar i alla fall apparaten som ska ta bort mina äckliga små skit-tumörer. Jag gillar den stenhårt! Jag inte bara gillar den faktiskt, jag älskar den!

Fem minuter senare var jag klar, pratade en stund med en doktor som bara skulle berätta att hon skickat en remiss till en ögonläkare eftersom man, av någon anledning som jag inte riktigt fattat, kan få grå starr antingen av strålningen eller av tumörerna. Tror det är av strålningen och av att det blir tryck mot ögat på något sätt. Skit samma, jag ska i alla fall kollas upp avseende detta om ett par veckor, bra så.

Vi passade på att handla lite på vägen hem också, och väl hemma fick vi besök av min pappa som hade med sig supergoda muffins som hans sambo bakat. Och vi som hade köpt äppelmunkar. Aptiten har jag haft någorlunda i behåll idag i alla fall, inte som i fredags då jag knappt kunde få i mig någonting på kvällen. Vi rundade av med hemgjord pizza innan Molly åkte hem igen för en liten stund sen. Det var den dagen det.

Imorgon är det dags igen. Tredje gången av åtta totalt. Än så länge är allt lugnt. Det irriterar mig att jag inte kan jobba eftersom jag känner mig så frisk, men det blir förstås lite väl meckigt med logistiken. Och kanske inte så smart heller, det bästa är att fokusera på det här just nu och inget annat. Fast jag saknar att jobba. Hör ni det på Slottsbacken, va va va? (och jag saknar er också för den delen).

12.15 ska ninjan få jobba

Klockan 12.15 ligger jag fastspänd och redo att fightas. Ninjan är också med såklart. Skicka alla jävlar anammatankar riktning Eskilstuna då så blir vi glada.

Det lackar mot jul

Nu svimmade kanske en och annan av bloggens rubrik. Men. Det är faktiskt precis så det är. Om en och en halv månad är vi där. Jepp.

I år måste jag hinna beställa fina julkort från Moo. Missade sista datumet förra året, men om jag bara får tummen ur i helgen är jag ute i god tid tror jag. Krubba ska vi ha i år också såklart, men det är inget att börja med ännu förstås. Vi får väl se vilka filurer som dyker upp i krubban i år, kanske några andra än välta kor och Kling eller var det Klang som var där och avhyste det stackars jesusbarnet och hans familj.

Konstigt nog har jag sovit enormt bra under de nätter som gått sedan jag fick beskedet om metastaserna i hjärnan. Första natten kunde jag inte komma till ro utan tog en insomningstablett, men sen var det inga problem. Jag mår helt OK, känner ingenting speciellt faktiskt vare sig av själva metastaserna eller av strålningen. Jo, jag har fläckvis tappad aptit, igår kväll klarade jag inte att äta någonting nästan, men imorse satte kortisonet sprätt på aptiten igen. Jag har cyklat 5 km på motionscykeln också, kanske gjorde sitt till för hungern.

Hemma är det städat och helgfint med blommor på köksbordet och ikväll ska vi åka till Tomas pappas och min mammas gravar. Ingen direkt upplyftande sysselsättning den här veckan, men jag tror att det är bra för Nike om inte annat.

Dags för strålning

Vaknade halv sju i morse, helt utvilad. Den som känner mig väl vet att det inte är riktigt normalt :-D. Tomas påstår att jag sovit oroligt som sjutton och drömt massor i natt och natten innan, själv har jag inte märkt någonting alls.

Nike klev också upp så småningom och det blev en lugn och mysig morgon hemma innan det var dags för henne att gå till dagmamman och för oss att åka iväg mot Eskilstuna.

Fick komma in till strålningen några minuter i halv tolv, och det tog inte alls lång tid där inne. Jag låg med min mask på mig, hållandes i en hundleksak (jo, faktiskt) och så strålade de ena sidan och sen andra sidan. Det luktade lite varm plast och surrade till lite men det var liksom hela prylen. Sen var det klart. Vi pratade med kuratorn också en stund och sen tog vi lunch på stan och så hem för att hämta Nike och gå in på ICA för att hämta ut ett par paket. Jag hade beställt en extern blixt till min kamera, ingenting avancerat alls, men den verkar funka helt OK.

Efter middagen ringde det på dörren, det var blommor till mig från jobbet (se bilden). Tack snälla söta jobbarkompisar!

Det har varit en helt OK dag idag faktiskt. Jag mår bra och jag har varit full av energi och jävlar anamma. Det ska gå det här, det ska det!