Lite cytokoma och lite packångest

Igår var jag inte pigg alls. Hade så ont och var så svag att jag aldrig upplevt dess motstycke, men jag tog det lugnt hela dagen och förtog mig inte samt har tagit det rätt lugnt även idag så nu känns det faktiskt mycket bättre.

Söndag idag och på fredag morgon är det dags att dra iväg till Tjärö för årets omgång av SSWC. Det blir också min första arbetsdag sedan i februari! Känns konstigt men otroligt kul och verkligen ett perfekt sätt att sätta igång på igen. Snacka om att förena nytta med nöje, att få en flygande, inspirerande start när det gäller jobbandet och återanpassningen till ett så kallat normalt liv :-) (tja vem är egentligen normal egentligen när man tänker efter...?).

Det ska bli så himla kul. OK, jag skulle hellre sovit i stuga än i tält och hellre sett att bussen stannat och plockat upp mig i Nyköping istället för att jag ska försöka få ihop logistiken med transport till och framför allt ifrån Stockholm (och försöka klämma in någon intresserad och engagerad barnvakt där också... nånstans), men vad gör det? Jag ska få leva och andas internet i tre hela dagar i den blekingska skärgården. Kan man ha det bättre? Svar nej.

Men vad ska jag packa? Min strategi just nu är att begränsa klädurvalet till förmån för viktigare saker som en dator och kanske en flaska vin. Förra året gjorde jag mig till och hade med mig en klänning. Det var mörkt och lerigt och tja... en ganska meningslös ansträngning helt enkelt. Jag tror jag tänker lite mer praktiskt och nyttigt i år faktiskt. Dator och vin. Ett par ombyten av enklare slag. Skiter i badkläder, vattnet är förmodligen svinkallt och kryllar av maneter.

På packlistan alltså:

- tält

- sovsäck

- liggunderlag

- varma sovkläder

- två ombyten så att jag ser någorlunda respektabel ut

- dator

- iPhone

- vinflaska

- kniv (måste man ha när man tältar säger Tomas)

- ficklampa

- kanske ytterligare en flaska vin

- tandborste

- kontaktlinser

- en ask panodil

- pippiperuken

Sen ska väl saken vara biff (och medan jag skrev detta fixade det sig med barnvakt också, hurra!)

Uppdatering 21.56 - Herregud, det här höll på att gå helt åt skogen. Jag glömde ju att skriva upp pippiperuken! Tack Brit för påminnelsen, det kunde blivit kris här :-D

Nagelvärk

Bild: eqqman/Flickr CC

Idag har stelheten och värken gjort sig påmind. Men det är ändå rätt OK tack vare värmen. Har varit rejält trött och sliten också, men kanske beror det på att vi firat först firat midsommar och sen har jag varit ensam i två dagar med en rätt störig Nike. Hon är söt och go men rätt så eh... intensiv ;-). Nåja, hon är inte så nöjd med oss heller alla dagar. Idag deklarerade hon att hon skulle flytta till en kompis, eftersom hennes föräldrar är mycket snällare än vad vi är. Sen började hon gå gatan ner i riktning mot kompisens hus.

Naglarna är ändå värst just nu. Det känns verkligen som om de ska ramla av. De är ömma och känns helt enkelt som om de sitter löst. Läskigt. Men, men, imorgon är det tisdag och då borde det väl börja vända så sakteliga och bli lite bättre igen. Och så är hela fem av åtta behandlingar avklarade, det är bara tre kvar och sen får kroppen vila.

Behandling nummer fem avklarad

Idag var det dags för behandling numero fem. Framflyttad en dag eftersom min vanliga sköterska skulle ha semester, jag skulle bli omhändertagen av någon annan istället och hon kunde inte igår. Tomas kunde inte ta ledigt från jobbet men jag tog bussen till Eskilstuna istället. Mer om det senare. Har en del att säga i det ämnet efter mina öden och äventyr idag känner jag.

Men först tog jag en sväng förbi dagmamman A med Nike. Vi passerade den snart fd hockeyrinken där inget hände... förrän nu! Rinken borta. Containern borta. Endast de gamla båsen kvar. Och asfalten.
Nike hade stajlat upp sig idag med klänning, hatt och fina skor. Hon skulle nämligen ner till byns äldreboende tillsammans med sina kompisar hos sin och de andra dagmammorna. De går dit varje midsommar och dansar runt stången och sjunger för "tantbröderna" som Nike kallar dem. De är även där och hjälper till att plundra julgranen när det är dags för det. Mycket uppskattat av både barn och gamlingar, klart Nike ville vara fin!

Sen var vi hemma hos dagmamman. Hon hade en vacker blommande pion i sin trädgård. Mina pioner kanske kanske kanske slår ut imorgon, åtminstone någon knopp. Hoppas på fler. De är så vackra.
Ja just det, Eskilstuna var det. Jag fick slå ihjäl lite tid där eftersom jag kom rätt tidigt. Det blev en fika på Espresso House och en vända på Panduro. Vad jag köpte syns nedan. Pärlor i massor. Lisa har planer har jag hört, och jag har lovat att bidra :-). Det blev visst lite annat också...
Fastnade visst lite väl länge på Panduro så jag fick skynda mig upp till sjukhuset. I värmen med min dåliga kondis och mina kassa lungor. Flås flås alltså. Men jag lyckades! Klev in på mottagningen precis när klockan slog elva. Pustade ut en stund och blev sedan hämtad av sköterskan och placerad i en av de bekväma fåtöljerna och inkopplad. Fullt av folk i rummet idag, två yngre sjuka bröstcancerpatienter och barn och så några äldre också. Riktigt skönt att det var livat, det är rätt trist att sitta där i över två timmar.

Fick träffa lymfterapeuten idag för den svullna armen och hon bekräftade det jag redan listat ut, att det var pga promenaderna. Blodet rinner ner i händer och fötter när man är ute och går. Eftersom min lymfkörtel ovanför armen är påverkad kan det inte pumpas tillbaka helt enkelt. Vet inte om det bara är blod eller om det är vätska också eller bara vätska. Svullet är det i alla fall men jag ska få en supersexig hudfärgad ärmstrumpa och en handske som jag ska ha på mig så ofta det bara går. Typ alltid. Jag får dispens om jag sitter med armen uppåt och om jag går på fest.

Annars var det bara att använda armen som vanligt. Det är inte farligt att den svullnar och det är bar att kämpa på. Cirkulationen kommer att bli bättre. Gåstavar är bra att ha med sig när man promenixar, så armen inte hänger rakt ner. Jag har fått övningar att göra och tja... ska smörja, alltid ha handskar, undvika monotona rörelser och lite sånt. Väntar nu med spänning på armstrumpan. 200 kr kostar den i egenavgift. Nåja det var ju billigare än sjukintyget i alla fall :-D.

Har pratat med FK idag också, har fått en ny handläggare och nu vet hon att jag ska börja jobba. Det blir mer pappersfylleri såklart. Hon verkade väldigt bra, så jag hoppas jag får behålla henne perioden ut nu.

Imorgon är det midsommarafton! Vi har köpt de allra allra godaste gubbarna som finns att uppbringa på ICA Jarbells i Björnlunda. Grymma! Jag har lagt in sill och ska göra en laxtårta strax. Tänkte jag. Om Allt Om Mat inte är nere som det är nu för där finns receptet. *kriiiiis*

Tills vidare bjuder jag på lite sköna midsommarbilder från föregående år.

Glad midsommar!

Tant Spenats vedermödor

Det går väldigt långsamt nu. När jag väl är vaken. Har drabbats av en förlamande trötthet och sov i natt 15 timmar totalt, var uppe en sväng på kvällen igår bara, sen tillbaka i säng igen för att somna om utan problem. Den här omgången cellgifter har verkligen tagit på mig, har ont och är stel och trött. Men jag ska inte klaga, jag känner mig väldigt lyckligt lottad ändå, det kunde varit värre än så här, helt klart. Illamående och annat skit har jag ju sluppit åtminstone.

Försöker röra på mig så mycket som det bara går, det känns som om det hjälper lite i alla fall, även om det också är jobbigt såklart. Det blir inga Friskis och Svettispass, men lite försiktigt trädgårdsarbete som inte är så tungt försöker jag ägna mig åt. Så gott det går, jag är också väldigt svag i musklerna så jag orkar inte så värst mycket.

Hur som helst så tog jag med mig oktobermammornas presentkort till Plantagen i lördags. Hade ju tänkt köpa en magnolia men efter mycket funderande hit och dit hittar jag inte riktigt någon bra plats så tills jag klurar ut det där fick det helt enkelt bli något annat. Jag har ju många kärlekar i trädgården och en av dem är pioner. Pioner är ljuvligt vackra när de blommar, ganska lättskötta och inte gillar sniglarna dem heller. Dessutom finns det ju så många olika sorter att välja mellan. Från de vanliga bondpionerna till exklusiva asiatiska rariteter.

De här två fick följa med mig hem:

När de blommar nån gång i framtiden ska de se ut som på bilden nedan. Den till vänster var någon sorts doftpion, den till höger en exklusiv japansk trädpion. Hjälp, jag får lite prestationsångest nu. Ska jag få den att överleva? Den såg inte så glad ut efter att ha blivit nedgrävd på lämplig plats i rabatten. En känslig liten exklusiv planta. Håll tummarna! Bladen är vackert röda och den är riktigt fin även utan blommor, men när den blommar kommer den nog bli storslagen... Och även den andra pionen med rosa och vita blommor blir nog hur vacker som helst!

Den här lilla alpastern fick också följa med hem. Nike valde den och den är nu hennes lilla blombebis som hon sköter varje dag... inte! Men jag lovar att ta hand om den också :-).

Nu blommar alla alliumbollarna och de är så fina! Bin älskar dem. Undrar om något av de bin som kommer hit är det kungliga brudparets eller har de alla bin de fick instängda på Haga slott?

Och i odlingsbäddarna växer det så det knakar. Smakade lite på rucculan idag, bladen är rätt små än men jag var tvungen att gallra lite och det som jag gallrade bort smakade i alla fall supergott. Kan inte salladen växa lite snabbare?

Om man tittar på den här bilden kan man ju tro att vi bor i tropikerna med stor pool och fotbollsplan nedanför balkongen. Men det är bara en gammal azalea hibiskus full med bladlöss som jag aldrig tycks bli av med, en simpel liten pool och ett mycket litet fotbollsmål. Men vi trivs bra i alla fall :-).

Sådan har tant Spenats dag varit idag. Inte gjort många knop. Orkar inte. Men det går väl över hoppas jag.

Fjärde gången gillt

Fick fjärde behandlingen idag. Nu är kroppen fullproppat med nyttigt gift. Ninjan är på gång och hjälper till. Bort bort bort cancerceller! Det här var sista planerade behandlingen, nästa vecka är det dags för besiktning hos läkaren. Har behandlingarna fungerat som de ska? Hur går vi vidare? Har ingen aning än så länge, det får jag veta nästa fredag. Tills dess - limbo. Det är svårt att planera något när jag inte vet hur det blir.

Hur som helst, här ser ni min fina droppställning. Cellgift i lilla påsen och saltlösning i den lite större. Proceduren är att jag först får antikropparna. Sedan får jag illamåendemedicinerna innan cellgifterna, jag tror det är en ren anti-illamåendesdos och en dos kortison. Och sen är det dags för cellgifterna. Varje påse tar ungefär en timme.

Så här ser det ut i behandlingsrummet. Sköna fåtöljer med fotstöd om man vill. Nike var med en stund och snurrade lite och fjäskade för favoritsköterskan Anna, hon som sköter om mig när jag kommer.

Efter en sushi-middag på stan i Eskilstuna styrde vi hemåt igen genom ett ljuvligt somrigt Sörmland. Hemma blev det en stund ute i trädgården innan myggen blev förjäkliga. Nike hittade såpbubblor och blåste som en galning innan en liten olycka skedde och hela flaskan med såpvatten rann ut över berget ni ser på bilden. Det är perfekt att ha en bergknalle i trädgården. Ingen gräsmatta där att klippa och vackert är det också - året runt. Dessutom växer det vackra saker i skrevorna - t.ex. kattfot, lewisia och taklök. Jag tänkte försöka få växterna att sprida sig lite genom att lägga ut lite mer jord. Det vore läckert om berget bitvis täcktes av växter.

Nu är det dags för lite cellgiftskoma antar jag. Eller åtminstone lite kroppsvärk. Ska bli spännande att se vilka biverkningar som anmäler sig den här gången...

Full rulle på biverkningarna

Halsbränna, helt rubbat smaksinne, ömma slemhinnor och på väg att få blåsor i munnen, trött, trött, trött, trött...

Allt infann sig redan dagen efter behandlingen, igår alltså. Jag som tyckte att dagen började så bra, men framåt kvällen var det inte så bra längre. Tröttheten hängde med hela dagen. Jag var vaken i totalt 12 timmar.

Men det kunde varit värre. Mycket värre, jag kan leva med det här bara cellgifterna och antikropparna gör sitt jobb. Dessutom gick svullnaden i armen/handen ner under natten, har varit ganska svullen under några dagar, men idag ser det väldigt bra ut. Om man bara tittar på högerarmen ser den förmodligen helt normal ut, men jämfört med den vänstra är den lite svullen. Om någon undrar beror svullnaden på att lymflödet är lite kackigt på grund av att det finns cancer i lymfkörteln i armhålan.

Dagen efter

Mår ganska OK än så länge, tröttheten kommer nog inte förrän imorgon när det är slut på kortisonintaget. Nike och jag har ägnat åt oss pärlplatteläggning. Eller rättare sagt - Nike ville första ha en egen, rosa, ninja men till sist visade det sig att beställningen gällde en sjöjungfru. Just det, beställningen. För jag la den medan hon tittade på såklart. Inte mig emot, pärlplattor är ju kul ju :-). Nu är vi nöjda och glada med varsitt halsband!

Annars en lugn dag, god mat, snart blir det afternoon tea med både rabarberpaj och scones hade jag tänkt. Lunchen hamnade någonstans mitt emellan lunch och middag så det blir nog bra.

Lite fusk-yoga ska det bli ikväll också, så jag sover gott sen.

Så mycket för den cellgiftskoman

Sov till nio imorse. Tog en vilopaus på spikmattan, dock utan att somna. Nu är klockan över midnatt och jag är alldeles för pigg. Verkar helt enkelt ha tagit det för lugnt idag, vilket nog kan sägas överensstämma med verkligheten ;-).

Imorgon blir det dock en riktigt intensiv dag. Jag ska till distriktssköterskan för att plocka bort stygnen vid venporten, bara en sån sak. Sen får det nog bli en lunch på stan så jag inte svälter ihjäl.

Ikväll har jag tittat på ett program om ärftlig bröstcancer på Kunskapskanalen som kört Tema Cancer den senaste veckan. En hyfsat intressant dokumentär om filmaren själv och andra som måste ta ställning till hur de ska hantera den ärftlighet de bär på. På UR Play går det att se några av Tema-programmen också, kvällens finns inte där men det kanske kommer. Ibland tänker jag att det är lite sjukt att grotta ner sig i cancer från morgon till kväll. Jag kanske skulle behöva tänka på något annat. Å andra sidan är det bra att ha så mycket kunskap som möjligt. Även om den är skrämmande ibland. Det är dubbelt. Att vilja veta massor och att behöva koppla bort. Kanske går det hand i hand, om man vet mycket så är det lättare att lägga det åt sidan. Eller så är det precis tvärtom, jag vet faktiskt inte.

Nu - ett försök att sova. Tar mina stela ben och kryper ner hos Tomas och Nike. Godnatt!

Behandling nummer två avklarad

Drog iväg till Eskilstuna i snöblandat regn, letade oss fram till onkologmottagningen där vi fick träffa sjuksköterskan Anna som ska ta hand om mig var tredje vecka.

Först fick hon äran att öppna plåstret som suttit under venporten. Jag var bra sugen på att pillra bort det igår kväll men sansade mig. Men det såg i alla fall jättefint ut under förbandet när det intorkade blodet var borttorkat i alla fall ;-).

Sedan lite fix med att koppla mig till slangen, blod till prover togs och sen var det dags för Herceptinet. När svar på blodprover kom tillbaka blev det grönt ljus även för cellgiftet (Taxotere). Även blodtrycket var bra, så formen var det tydligen inget fel på, skönt det! Venporten fungerade bra i alla fall och den sitter helt perfekt mellan behåbandet och en urringningen. Snyggt ditsatt doktorn!

Nike var mycket nöjd med dagens besök, hon blev furstligt underhållen av syster Anna som gav henne ritpapper, kritor, ritade med henne och dessutom kopplade gosedjuret Pingu till en slang med en stoooor spruta så även han kunde få lite medicin om han skulle behöva. När jag var klar och vi skulle gå grät Nike bittert och besviket över att den skojiga dagen på onkologmottagningen var slut.

Nu har jag ytterligare två behandlingar inbokade om tre respektive sex veckor. Sedan är det dags för läkarna att utvärdera och besluta om hur de ska fortsätta rädda livet på mig. De gör sitt jobb, jag gör mitt jobb.

Ja det var väl det hela. Nu återstår att se om jag får några nya biverkningar den här gången. Känner mig ruggigt trött redan nu men jag misstänker att det kommer att gå över snart eftersom jag tog 16 betapred (kortison) för bara en liten stund sen.

Cellgiftskoma

Plötsligt hände något i kroppen. Det började på förmiddagen idag. En förlamande trötthet. Det verkar vara cellgifterna som jobbar och åstadkommer detta. Aptiten är dock intakt och illamående har jag inte märkt av än. Kanske lite efter dagens påsklunch med lax, sill, ägg och en fet bit marsipantårta till efterrätt. Men det tror jag mer hade med maten att göra än cellgifterna :-).

Hårbryderier

Med största sannolikhet kommer mitt hår ramla av till följd av cellgiftsbehandlingen. Jag har aldrig varit den hår-nojiga typen, den där som oroar sig för att håret ska bli jättefult efter en klippning eller funderar i veckor på om jag verkligen ska våga klippa håret tre centimeter kortare än vanligt. Det växer ju liksom alltid ut igen.

Samma sak nu. Jag tycker helt ärligt att det ska bli lite spännande att testa att vara helt flintis och få nytt hår sen när behandlingarna är över. Kanske blir det nya håret lockigt, jag hoppas stenhårt, det är tydligen inte helt ovanligt.

Däremot känns det lite känsligt för Nikes skull. Allt som inte är som vanligt nu påverkar henne. Att se mammas långa hår trilla av är en sån sak.

På tisdag ska ska jag till sjukhusfrisören och klippa håret kort i alla fall. Kan bli mitt mest onödiga frisörbesök någonsin. 275 kr för en klippning som kanske håller i några dagar innan håret faller av. Tomas föreslog att jag helt enkelt skulle ta rakapparaten men tänk ändå om håret nu trotsar cellgifterna och faktiskt inte trillar av? Ska jag behöva gå runt med snagg på skallen då? Samma frisyr som min man? Nä, där går nog min gräns ändå, trots att jag inte är någon hårneurotiker :-).

Funderar också på vad jag ska pryda mitt huvud med. Det får nog mest bli sjal, solhatt eller mössa. Har fått en reka på peruk också, och funderar skarpt på nåt långt blont och väldigt lockigt. Rekan verkar faktiskt räcka till både en vanlig vardagsperuk och en lite piffigare till fest. Vi får se vad det blir OM det blir något, men jag kan tänka mig att det ibland faktiskt kan kännas rätt skönt med peruk. Och kul med ett blont hårsvall nån gång då och då också för den delen :-).

Första behandlingen avklarad

Redan igår fick jag ju veta att jag skulle få antikroppar tillsammans med cellgifterna. Riktigt goda nyheter som ökar chansen för bra resultat rejält!

Idag var det dags. Gick upp och duschade och åt en stadig frukost för att vara redo. Jag har fått kortison sedan i tisdags och varit grymt hungrig och dessutom jättepigg. Trevliga biverkningar :). Mat finns det i alla fall så det räcker och blir över på den här avdelningen. Kanske lite vanskligt för mig som inte gått ner något i vikt, men många patienter behöver ju verkligen äta ordentligt. Jag hänger gärna på. Misstänker att det kommer att bli lite si och så med maten i alla fall när cellgifterna börjar göra mig trött och kanske även illamående. Bäst att ladda helt enkelt!

Sen väntade jag och väntade. Ronden kom. Läkaren verkade vara peppad och positiv, det kändes superskönt! Sen kom en sjuksyrra och en elev som hade hand om själva behandlingen. Det var mängder av påsar med olika medikamenter och sköljgrejer. Allt leddes in i tur och ordning via en pump och in i den CVK som sattes igår, alltså en stor infart på halsen som går att använda till starka mediciner och även att ta prover också.

Allt gick jättebra! Den enda reaktion jag fick var att blodtrycket gick upp lite men inte till några farliga höjder och under kvällen har det sjunkit igen. Men annars allt lungt.

Strax före behandlingen påbörjades kom Molly och syrran med en bunt riktigt obehagliga dam- och skvallertidningar. Va fan? SVENSK DAMTIDNING? Men jag erkänner - jag har läst den. Snaskigt värre. Jag skyller på att jag har cancer, då gör man lite som man vill :P.

Sen kom Tomas och Nike. Nike blev förstås helt överlycklig när hon fick träffa Molly igen. Syskonkärlek! Hon hade knappt ögon för någon annan och sen fick hon dessutom följa med Molly hem till henne i Solna. Lycka! Det behöver hon nu. Och Molly också.

Under behandlingen blev jag uppkollad varje kvart och efter har jag fått ta blodtryck varje timme, sista ska tas om en stund. Det är ju starka mediciner och de kan ha ganska kraftiga biverkningar. Nu hoppas jag att de istället bråkar med cancercellerna. Precis som de ska.

Det har helt enkelt varit en fullspäckad dag idag. Men riktigt bra. Härligt med sällskap och skönt att det gick så bra med behandlingen.

Planen som den ser ut just nu är att jag får nästa behandling om 21 dagar. Sedan ytterligare en med samma intervall. Tre stycken totalt alltså, sedan ska lungorna röntgas för att se om någon förbättring syns. Utifrån detta lägger man upp riktlinjerna för fortsatt behandling, om jag minns rätt får man mellan 6 och 8 stycken. Doserna kan också ändras utifrån reaktionerna i kroppen, kanske tål jag lite mer nu när allt gick så bra. Antikropparna kan tydligen också ge reaktioner endast första gången, sedan vänjer man sig.

Imorgon får jag min sista dos kortison. Sen antar jag att det blir lite eländigare med trötthet, illamående och förmodligen håravfall. Men jag ska nog klara det också, misstänker dock att mitt goda, speedade humör kommer försvinna inom ett par dagar, men det får ni ta ;)