Vilken dag...

Om ni inte ser det så är det en stjärn-ljusslinga som numera hänger i gardinen. Fint va? :-)

Åh, vilken dag.... idag har jag fått känna att jag lever i alla fall. Taxin kom och hämtade mig vid nio ungefär, allt funkade finfint med lite hjälp till den alldeles färske taxichauffören, hans första dag på jobbet nu när Tuwa tagit över trafiken i Sörmland. Till Mälarsjukhuset hade han aldrig varit i jobbet, han hade kört lite extra tidigare, men vi gamla luttrade resenärer hjälpte honom så det gick galant. Snart kör han nog som han aldrig har gjort annat. De hade nog en lagom kul dag idag de som körde - nya förare, nya bilar, nya GPSer, nya telefoner... lite struligt hade det allt varit tyckte chauffören som körde mig hem idag.

Men nu går jag händelserna i förväg. Det är ju bara morgon än så länge och jag har just anlänt till Eskilstuna. Så. Strålningsmaskinen, den ena i alla fall, fortsätter strula. Idag igen var det bara en maskin som fungerade och allt blev försenat. Själv hade jag märkt att jag blivit mer och mer andfådd de senaste dagarna, och att det gått ganska fort så jag kände att jag ville få det kollat så jag bad om att få träffa jour-onkologen efter strålningen. Fick träffa henne direkt och hon skrev en remiss till röntgen. Att bli röntgad tog lite tid men vid 14-tiden nån gång var jag klar och satte mig att vänta på bilderna. Nån timme senare var bilderna och de prover jag också tagit klara och det var ingen särskilt fara för min del. Jag var lite orolig för en ny blodpropp i lungan, om man nu kan få en sån om man tar Fragmin regelbundet, inte vet jag, men jag ville ändå kolla. Det kunde ju varit vätska eller nåt skit i lungan också. Nu hade de sett att man kanske kunde se att något bland alla mina tumörer ökat men något annat minskat så det var inget som var uppseendeväckande direkt i lungorna. Troligen är det flera saker i kombination - en ganska slemmig förkylning, trötthet av strålningen, kanske lite försämring i lungan och så... verkar som om jag ska överleva detta också i alla fall, skönt att få det kollat för nån mer propp vill jag absolut inte ha.

Jag hade fått ringa och avboka min hemresetaxi när jag insåg hur lång tid jag skulle få stanna på sjukhuset. Fem minuter efter att taxin skulle avgått med mig i ringer taxichauffören och frågar om jag inte ska åka med. Nej jag har avbokat, säger jag. Det hade Samres glömt att tala om för honom, så den stackarn hade fått åka i onödan från Gnesta till Eskilstuna...

När allt var klart med undersökningar och resultat ringde jag och bokade hemresa. Jo, jag skulle kunna åka hem vid 16.30. Jättebra, sa jag och ville boka morgondagens resor också. Nej jag hade inget giltigt sjukreseintyg så det gick inte. Det gällde nämligen bara till 30/12... Hur jag kom TILL Mälarsjukhuset i morse och hur jag kunde boka hemresan kunde hon inte riktigt förklara tjejen i Samres kundtjänst. Jag lär få leva i ovisshet om detta. Hem kom jag i alla fall, en liten sväng via Flen bara.

Fast innan jag hamnade i hemresetaxin var jag ju tvungen att reda ut det där med sjukreseintyget. Fick flåsa tillbaka till mottagningen och kolla om de kunde fixa det och de kunde de förstås. Har ännu inte försökt boka morgondagens resor, vi får väl hoppas att allt klaffade och att jag blivit beviljad resor igen. Strax innan 18 var jag äntligen hemma igen. En rätt dryg dag...

Dags att damma av en gammal goding

"I saw... its thoughts. I saw what they're planning to do. They're like locusts. They're moving from planet to planet... their whole civilization. After they've consumed every natural resource they move on... and we're next. Nuke 'em. Let's nuke the bastards."

Bara att bryta ihop och gå vidare. Japp. 

Hemma

Ja det här är inte bilder från hemma hos mig om ni nu trodde det. Nej, de är tagna i mitt rum på Diösgården. Detta hus var märkligt men fint på ett konstigt sätt. Inte i toppskick kanske men mysigt. En rejäl städning skulle inte skada.

Trevligt har jag haft i alla fall, mycket roligare än jag trodde. Var lite rädd för att det mest skulle bli dödligt allvar och inte så mycket skratt, men jag har skrattat massor och känner mig full av energi och glad över att ha lärt känna ett helt gäng fantastiska kvinnor: Birgitte, Helena, Jenny, Kajsa, Karin, Kerstin och Tanja.

Ni får veta mer imorgon, dags för sängen.

Födelsedagsfirande i spenaten

Igår fyllde Tomas år och firades ganska så storslaget måste jag nog ändå säga. Först blev han naturligtvis uppvaktad på sängen med paket och sång, sen en god frukost och lite senare stack vi iväg till Nynäs slott. Vi hade med oss picknick men passade på att fika i caféet. Nike käkade en rosaglaserad munk som synes på bilden. Sen hängde vi en stund i ladan, först guidad visning och sen lekte Nike veterinär igen. Själv satt jag och stickade lite, snart dags för vantar ju, även om man inte vill tro det.

På kvällen åt vi en god middag. Jag var totalt proppmätt.

Idag har Tomas gjort världens insats i trädgården, sågat fula grenar på en tall, fixat muren på framsidan och lagt sten lite snyggt. Det blir så fint så fint. Själv har jag bara hejat på, fast jag hjälper ju till lite med matlagningen förstås. Här är vi verkligen könsöverskridande när det gäller våra sysslor ;-). Idag blev det kronärtskockor till lunch. Tomas åt en, jag åt tre och Nike åt ingen alls.

Gårdagens roligaste nyhet ändå - i mitten av september ska jag åka till Dalarna. Det är en träff för "unga kvinnor med metastaserad bröstcancer". Ung är man tills man är 45 i det här sammanhanget. Det är BRO som organiserar och tidningen Amelia som betalar. För deltagarna kostar det endast 300 kr och då ingår allt, även resa. Det ska bli spännande och intressant, jag är så glad över att jag får följa med!

Taxotere igen

Jag har drabbats av svår bloggleda. Har ingenting att skriva om, den ena dagen är den andra lik, jag sitter här och försöker vila foten så mycket det bara går mest. I måndags var jag på utflykt till Eskilstuna för röntgen. Idag har jag varit i Eskilstuna igen för att träffa doktorn. Tills vidare ska vi testa med lite Taxotere för att få bukt med några envisa små tumörer som sitter utanpå bröstet. Det finns lite olika alternativ för att förgöra dessa envisa små skitar, men det är lång kö till strålningen och det andra elektro-vad-det-nu-var som jag möjligen skrivit om tidigare, kunde inte göras förrän i augusti. Så vi testar Taxotere, det var ju väldigt effektivt när jag fick det tidigare och jag mådde rätt OK tror jag jämfört med hur många andra mår av den cyton. Samtidigt ska jag få herceptin så då är det bara att koppla in sig på droppet igen med start i nästa vecka.

Sen var det ju det där med porten. Den skulle tas bort den femtonde, men nu ska jag istället ha en ny. Det blir nog bra när allting rett ut sig.

Annars känner jag mig mest less. Less på det mesta faktiskt, men främst allt skit jag drabbats av under det här året. Två feta magsjukor. En lungemboli och så som grädde på moset - denna jävla rosfeber. Foten blir bättre och bättre, men det tar ju en sån evinnerlig tid! Det är tröttsamt det här, blä!

Vårväder!

Ännu är vi väl inte riktigt där, men idag var det vårigt ute vill jag lova. Några plusgrader och takdropp, solen sken från en klarblå himmel.

Jag blev hämtad av min pappa och åkte hem till honom i Järna för att kolla in hans nya hus. Först åt vi lunch från en grekisk restaurang i centrum, supergott! Avslutades med en kaka från Lilla Maräng, inte helt fel det heller.

Huset var i alla fall jättefint och medan vi satt och smaskade och pratade rasade snö och is från taket och solen sken in i vardagrummet.

Vädret ska hålla i sig sägs det, ingen vore gladare än jag om all denna eländes snö försvann. Känns läskigt att ens försöka sig på att gå ut när det är så isigt som det är. Broddar i all ära men jag litar inte riktigt på dem, dessutom kan man ju inte ha dem när man ska åka iväg i bilen, och bara att ta sig de få metrarna till den känns ibland som ett äventyr. Nej bort med snön, bort, bort, bort!

Ikväll tänkte jag roa er med lite fler detaljer om hur jag mår. Egentligen mest för min egen skull, har upptäckt att det är bra att ha skrivit ner lite när jag går tillbaka och kollar för jag glömmer direkt bort hur dåligt jag mådde. Jag har lite svårt för att vara gnällig och känna efter, på gott- och ont. Jag skyller alltid på nån förkylning eller så även när jag innerst inne vet att det handlar om tumörernas utveckling.

Men i alla fall. Nu mår jag förhållandevis bra. Hostan har faktiskt direkt blivit bättre, jag hostar jättelite. För tillfället kanske kortisonet påverkar lite, men jag tror inte att det bara är det. Benet känns lite bättre också, men det är fortfarande svagt och svårt att stödja på. Ett högre trappsteg t.ex. funkar inte med vänsterbenet, då måste jag ha nåt stöd. Annars går det ganska bra. Jag går ju inte snabbt direkt men jag tar mig framåt. Jag är ganska andfådd fortfarande när jag går i trappor. Men kanske lite bättre där också och Tomas säger att jag andas lättare när jag sover.

Helt plötsligt kan jag ligga på höger sida igen. Jag tror det finns en tumör där i skuldran nånstans och jag har inte alls kunnat ligga på den sidan utan att det gjort skitont, men nu känner jag plötsligt ingenting. Skönt, för jag vill gärna vända mig några gånger innan jag somnar.

Biverkningar av medicinerna då.... jag blir lite dålig i magen av dem, men det är inte så jättefarligt. Jag smörjer mina händer och fötter för att undvika sprickor, blåsor och allt vad det är för elände som man kan drabbas av när man tar Xeloda. Tyverb ska vara rätt så biverkningsfria. Sa doktorn. Men det vet man ju aldrig förstås.

Det är rätt tjatigt att käka 14 tabletter om dagen. OK spritt över tre tillfällen på dagen men i alla fall. Allt ska dessutom skrivas in i en dagbok eftersom det är en studie...

En annan lustig grej är ju alla mediciner man får eller har i beredskap ifall de skulle behövas. Jag har tre mediciner för illamående, en medicin för stoppande vid diarré, kortison, medicin mot halsbränna av kortisonet, insomningstabletter om jag blir för pigg av kortisonet...

Ja, förutom hostmedicin, allergimedicin, värktabletter och två olika luftrörsvidgande. Och lite morfin finns nog kvar också, jag gillade ju aldrig det riktigt.

Ja, vårt medicinskåp är urvuxet för länge sen.... måste lösa det där på något smidigare sätt än att ha medicinerna högt upp på olika hyllor så Nike inte når...