Nu är det vår!

Har varit nere vid valborgselden med Tomas och Nike nu i kväll. Vågade inte ta på mig peruken, var lite osäker på hur nära jag kunde gå utan att krulla den så jag tänkte att det nog var bäst att avstå trots allt. Det fick bli sjal. Folk glodde förstås som om de aldrig sett en människa i sjal förut, men sen blev det mörkt och ingen tänkte nog på det.

Nike hade roligt i alla fall, hon träffade sina kompisar och elden var spännade. Vi hade en trevlig kväll i brasans sken, med kompisarnas föräldrar, trots att det duggregnade och jag såg en skitäcklig fladdermus. Jag svär på att den försökte hugga mig i halsen, men när jag väste "jag går på cellgifter" flög den iväg. Mer effektivt än silverkors!

Förresten, vad händer egentligen med myggorna som dricker cellgiftsbehandlat blod? De måste ju dö knall och fall? Eller? Mår så pass bra nu att jag börjar känna mig lite lätt understimulerad inser jag när jag avslöjar vad jag sitter och finurlar på här hemma i min ensamhet. Myggcellgiftsdöd och sånt. Eller det faktum att det är orättvist att håret på benen och under armarna inte ramlat av när huvudhåret har? Det borde vara tvärtom ifall det fanns någon rättvisa.

På bilden ser ni förra årets brasa. Den eldades mycket tidigare än i år och var dessutom mindre. Bara så ni vet. Och jag har inte druckit mer än ett enda glas vin om nån nu tror det, och det var för fem timmar sen. Jag är bara uttråkad.

I morgon skiner majsolen över oss, hurra!

Valborg imorgon

Det har skrivits mycket om supandet och haschrökandet bland Gnestas ungdomar under den senaste veckan. 1/3 av föräldrarna i Sörmland låter sina femtonåringar smaka alkohol hemma. Femtonåringar? Smaka på alkohol? Varför? I min värld dricker femtonåringar läskeblask.

Eftersom det här är en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat var jag inte sen att hoppa på dagens uppdrag - alla politiska partier i Gnesta skickade en eller två representanter till Systembolaget för att dela ut foldrar från Tänk Om-kampanjen. Att stoppa langningen var alltså the buzz word of the day. Nästan alla lyckades hitta en eller två som kunde vara med, fantastiskt!

På Systembolaget var det dock ingen rusning direkt, men en och annan folder blev utdelad. Kanske fick någon sig en tankeställare och avstod att köpa ut, vem vet? Det hoppas jag i alla fall.

Det var skönt att komma ut ett par timmar! Känner mig lite trött och sliten nu, men också glad över en skön eftermiddag med trevligt sällskap från de andra partierna och det egna.

Och hur kommer vi tillrätta med ungdomsfylleriet och -drogandet i vår kommun? Tja... frågar ni mig finns det alldeles för lite att göra för ungdomarna. Det finns ingen alkohol- och drogsamordnare anställd av kommunen. Det är väl en kostnadsfråga som allt annat antar jag, men jag är ganska säker på att det lönar sig även i kronor och ören att stävja drickandet och drogandet i tidig ålder. Att det minskar lidandet för många människor är väl helt uppenbart.

Sedan är jag en stor fan av samarbete. ALLA måste samarbeta för att komma någonstans. Det funkar inte att skolan sitter på sitt hörn och gör något, att föräldrarna sitter på sitt, polisen på sitt, soc på sitt och Ungdomens Hus på sitt. Samarbete! Och där har vi alkhol- och drogsamordnaren igen...

Föräldrar på stan och information till ungdomarna själva om alkoholens skadeverkningar i all ära, men jag tror inte det är så väldigt effektivt. Först och främst måste vi se till att det finns vettig verksamhet för ungdomar och det i HELA kommunen, inte bara inne i Gnesta. Det ska inte behöva vara så att föräldrarna i Björnlunda t.ex. ska sköta verksamheten för ungdomarna själva om det ska finnas någon.

Men börja med att se till att det finns någon som samordnar det här arbetet, det är en bra början.

Pink Glove Dance

Ni kanske har sett det förut. Jag hade det inte i alla fall. Att tänka på bröstcancer brukar i alla fall inte muntra upp mig, men den här filmen lyckas definitivt med det konststycket. Kolla särskilt in farbrorn med golvmoppen, vilken underbar stil! Och de rosa handskarna är ju skitsnygga, alla borde ha dem!

Funderar på om det kan vara julafton eller något?

Visserligen är det vår ute och vitsipporna blommar, men det förtar inte känslan av julafton i det spenatska hemmet. I brevlådan hittar jag både det ena och det andra från er finingar där ute! Här om dagen kom t.ex. ett brev från de kära "Internstackarna" (ingen idé att fråga om namnet ;-)) som samlat in pengar till Cancerfonden. Vilken fin tanke! Tack!

Och i förrgår hittade jag ett så fint paket från Malin, med härliga eteriska oljor förutom ett par gamla bilder på mig och Molly från 1989 eller om det möjligen var 1990. Molly var en liten liten bebis och jag hade röda stora plastbågar på glasögonen. Mycket chict :-D. Tack!

Igår fick jag en paketavi som skulle hämtas ut nere på ICA. Hm... vad kunde det vara? Ett grönt paket som inte skvallrade alls om vad det kunde tänkas innehålla. Men så öppnade jag och så hittade jag det här:
Och inte nog med det, jag hittade en ny snygg peruk också:
Det var alltså ett presentkort på Matbaren för mig och Tomas, vi ska prova på kockens val. Det verkar råda delade meningar om ifall jag bör pryda mig med Pippiperuken under denna kulinariska höjdpunkt. Själv känner jag mig kanske lätt tveksam. Kanske :-D.

Tack ni AFFare som tänkte ut den fina presenten och skickade den till mig, det kommer att bli en toppenkväll! Och Pippiperuken ska jag svassa runt i så ofta jag bara hinner. Jag känner att jag trivs rätt bra i den faktiskt, jag släpper fram min inre Pippi Långstrump efter alla dessa år ;-).

Värken släppte

Hade ont imorse när jag vaknade, men under dagen har värken släppt. Tog en sväng till Gnesta Strand för lunch, dagens lunchmeny lockade nämligen mer än gårdagens som erbjöd fläsk med löksås alternativt pangasiusfilé. Idag blev det laxpudding för min del. Tomas och pappa åt pasta med pesto och citronkyckling. Inte dumt alls.

Sedan tog vi en liten promenad till Bryggeriholmen och tillbaka innan vi åkte hem. Kanske värktabletterna och promenaden gjorde susen?

Kortblogg ikväll, Molly kom hit efter jobbet så jag har inte haft så mycket datortid. Eller dator för den delen, för den lade naturligtvis Molly beslag på ;-). Själv ägnade jag mig åt stickning och pärlbroderier.

Och så har jag fått en alldeles egen Pippiperuk, mer om det imorgon!

Aj aj aj aj aj

Bild lånad av jenschapter3/Flickr CC

Det är möjligt att den föreställer mig och min onda tvilling.

Har ont i kroppen som jag vet inte vad. Främst i benen, benhinnor och höfter och knän. Spelar ingen direkt roll om jag rör på mig eller om jag sitter stilla tror jag, ont gör det oavsett.

Idag blev jag i alla fall av med stygnen vid porten. Fem små stygn petades bort helt utan smärta. Nu har jag bara ett litet litet frankenstein-ärr över själva porten, men det läker väl. Och så själva venporten under huden då, men den syns inte alls.

Fick kallelse till röntgen av bröstkorg i slutet av maj. Det borde vara den röntgen som ska göras för att följa upp huruvida lungorna bättrat på sig eller inte. En röntgen jag inte känner mig så jättenervös inför, eftersom jag blivit så mycket bättre. Det är skönt att inte behöva noja över varenda liten sak.

Imorgon kommer Molly och hälsar på gamla morsan! Wiiiiii!

Så mycket för den cellgiftskoman

Sov till nio imorse. Tog en vilopaus på spikmattan, dock utan att somna. Nu är klockan över midnatt och jag är alldeles för pigg. Verkar helt enkelt ha tagit det för lugnt idag, vilket nog kan sägas överensstämma med verkligheten ;-).

Imorgon blir det dock en riktigt intensiv dag. Jag ska till distriktssköterskan för att plocka bort stygnen vid venporten, bara en sån sak. Sen får det nog bli en lunch på stan så jag inte svälter ihjäl.

Ikväll har jag tittat på ett program om ärftlig bröstcancer på Kunskapskanalen som kört Tema Cancer den senaste veckan. En hyfsat intressant dokumentär om filmaren själv och andra som måste ta ställning till hur de ska hantera den ärftlighet de bär på. På UR Play går det att se några av Tema-programmen också, kvällens finns inte där men det kanske kommer. Ibland tänker jag att det är lite sjukt att grotta ner sig i cancer från morgon till kväll. Jag kanske skulle behöva tänka på något annat. Å andra sidan är det bra att ha så mycket kunskap som möjligt. Även om den är skrämmande ibland. Det är dubbelt. Att vilja veta massor och att behöva koppla bort. Kanske går det hand i hand, om man vet mycket så är det lättare att lägga det åt sidan. Eller så är det precis tvärtom, jag vet faktiskt inte.

Nu - ett försök att sova. Tar mina stela ben och kryper ner hos Tomas och Nike. Godnatt!

Trädgårdsdag

Det har inte varit särskilt soligt idag men ganska varmt och skönt ändå. Passade på att försöka få något gjort i trädgården. Det blir inte så mycket gjort för min del, men det är skönt ändå bara att vara ute och peta med något.

Ja just det, mitt sista kortison förevigade jag imorse. Så här såg det ut innan jag löste upp det i vatten och hällde i mig ;-).

Rabarbern växer snällt som varje år. Tyvärr gör även de gräsliga smultronen det, de är den här trädgårdens värsta ogräs, växer helt galet och tar över precis överallt. Kirskålen är ingenting jämfört med detta elände. Och sniglarna verkar inte gilla att knapra på det heller. Men rabarbern verkar i alla fall tåla lite smultronrevor och snart snart är det nog möjligt att slänga ihop årets första rabarberpaj, tror ni inte?

Ett annat lustigt trädgårdsfynd. De här kryddorna växte i krukor förra sommaren och när hösten kom såg de helt döda ut, de slängdes i en slänt där vi försöker fylla ut lite med kompost. Idag hittade Tomas två uttömda krukor med glada och friska kryddor där! De verkar ha klarat vintern hur bra som helst, så jag fick plantera om dem i en ny större kruka helt enkelt. Och så klippte jag ner salvian efter jag fotat den. Förutom salvia växer gräslök, timjan och oreagano i krukan. Behöver jag skriva att det doftade underbart gott?

Och pelargonerna fick komma ut och lufta sig lite i solen också. Gäller bara att jag kommer ihåg att ta in dem till kvällen...

Jag har köpt nya gummistövlar också! Så här fina blommiga från Rusta. Livet känns alltid mycket roligare med ett par fina gummistövlar, tro mig.

Nu ska vi se om jag lyckas samla ihop mjöl till att baka bullar. Nike har beställt. Jag har lovat att baka. Dags att botanisera i skafferiet och visa mig från min allra husligaste sida (händer inte sååååå ofta ;-)).

Söndag

Keep on walking. Jupp. Idag har jag tagit min sista kortisontablett. Det innebär att jag nu är helt medicinfri. Ingen hostmedicin, inget kortison, inget morfin. Jag kommer behöva ta kortison (och insomningstablett) vid behandlingarna i tre dagar. Sen inget mer.

För ett par veckor sedan var medicinlistan klart mycket drygare. Keep on walking som sagt!

En ninja och lite annat

Pärlplattor är kul! Nike är väl måttligt road, själv tycker jag att det är jättekul. Kanske hänger det på att jag förvärvat lite tålamod med åren ;-). Den här fina ninjan har jag gjort idag. HELT fräckt snodde jag den från fina fina Gerda, jag bara älskar den och tanken är att det ska bli ett halsband av den. Känns som om den passar att ha runt halsen för min del. Ninjaboxa ner skitcancern! Och så rusar ni nu in i Gerdas butik och shoppar loss bland hennes fina saker, så det så :-).

Nike pysslade som sagt väldigt sporadiskt med pärlplattorna idag. Hon verkade mest intresserad av att äta en och annan pärla eller stoppa upp i näsan som hennes kusin E har gjort en gång. Hm....

Och titta på mina små tomater! De växer så det knakar! Som vanligt har jag satt hundratals plantor. Vet att jag kommer ha plats för typ 10-15 så precis som vanligt blir det tomatutdelning för den som vill ha. Jag har även satt en massa olika sorters chili, paprika och gurka *tipselitipsar*

Sådär ja, det var väl allt för i kväll. Nu ska jag snart titta på sista delen av Milenniumtrilogin. Sen tror jag att jag sover riktigt gott, har faktiskt hållit mig vaken hela dagen idag, fast jag har inte gjort många knop heller direkt...

Det här skulle jag vilja gå på

Tyvärr (igen) tycks jag bo i fel landsting. Look good... feel better ordnar hudvårds- och make upp kurser för cancersjuka kvinnor. Det kostar ingenting för kvinnorna som deltar. Vore sannerligen något som passar in i Miljöpartiets landstingsprogram. Det där med livskvalitet ni vet. Guldkant på tillvaron. Tänk att få lära sig att måla på ett par ögonbryn när man inte har några längre (mina sitter dock kvar och måste fortfarande plockas, men det kanske inte varar för evigt).

Ett jättebra initiativ hur som helst. I de landsting som tycker att det här är värt att satsa på, det kan väl inte handla om några stora pengar...? Det verkar mest handla om ideellt arbete och bidrag för att få verksamheten att gå runt. Och vilja kanske att knyta den här typen av verksamhet till det egna landstinget?

Trött...

Det är nog cellgiftskoman som kommer nu. Trött som jag vet inte vad, sov till halv tio imorse och känner mig nu redo för en rejäl tupplur igen.

Annars mår jag förhållandevis bra, har lite sköra slemhinnor och tappar lite smak, men aptiten är intakt och jag mår inte illa. Det tackar jag för!

Thomasine skrev för några veckor sedan om en bok som fångade mitt intresse - Kärlek, medicin och mirakel - en kirurgs erfarenhet av cancerpatienters märkliga förmåga att bota sig själva. Den är skriven av en man som heter Bernie Siegel. Fanns på bibblan i Gnesta, Tomas lånade den åt mig igår och jag är fast. Det stämmer så väl med min syn på den här skitsjukdomen, ja synen på hela livet.

Själen och kroppen är så intimt sammankopplade, inställningen betyder massor, för att inte säga allt. Det handlar inte om att alla kan bli friska genom att tänka positivt eller ha rätt inställning, för så enkelt är det förstås inte. Alla dör ju de facto förr eller senare, det går inte att slippa undan. Men med rätt inställning går det helt säkert för många att övervinna sjukdomen, det är jag fullkomligt övertygad om. Och även om det inte går gör inställningen det liv man har kvar mycket mer värdefullt. Det handlar om att njuta av det man har kvar, oavsett om det är timmar, dagar, veckor, år eller decennier helt enkelt. Gäller självklart för alla människor, även den som är frisk. Ingen vet ju hur mycket liv det finns kvar i andra änden när det kommer till kritan.

Kanske är det också ett tecken att Thomasine skrev det där inlägget samma dag som jag fick veta vilken sjukdom jag led av. Jag väljer att se det så. En fingervisning från Bernie himself eller försynen, vad vet jag ;-).

Nu över till dagens viktigaste uppdrag - strykning av pärlplattor. Jag återkommer senare med bild på min pärlplatteninja som jag just pysslat ihop.

Fredagsmyyyyyys

Fick besök av finaste Jenny på eftermiddagen. Mumsade Ballerina kladdkaka medan hon tappert tittade på :-).

Efter middagen dök hon upp IGEN och tog med mig upp till Norrby Living (sidan verkar inte vara klar än dock...) som öppnade idag. Massor av fina saker, inredning och kläder. Köpte med mig en typ anslagstavla och ett ljus i burk hem. Spanade väldigt mycket på en vacker blus men jag bestämde mig för att åka hem och fundera på den innan jag eventuellt slår till...

Kände mig lite lätt sliten när jag kom hem, men det var det värt! Härligt att få komma ut och mingla lite med andra björnlundamorsor på grönbete. Nette, som driver butiken, hade fixat så fint tillsammans med familj och vänner! (och se där, i hennes blogg fanns ju lite bilder och grejer så ni ser hur fint det är i butiken) Missa inte ett besök där om ni är i krokarna i sommar, ligger längs 57:an strax utanför Björnlunda åt Stjärnhovshållet och är öppet lördag och söndag 11-15.

Väl hemma blev det fredagsmys på riktigt. Chips och kranvatten. Nu en kopp te och sen sängen.... den riktiga cellgiftskoman har dock inte infunnit sig ännu. Känner mig lite tröttare, lite segare, lite trögare, men inte värre än så. Kan ju bero på att jag är lite förkyld också förstås, eller en kombination.

Fast jag känner mig väldigt nöjd med dagen i alla fall. Lite sol, lite trevligt umgänge. Det kan inte bli bättre.

Syns snor på kontraströntgen?

Vaknar med snor i hela huvudet känns det som, lite ont i halsen och ont i öronen. Kanske var det snorklumpar och inte tumörer de skymtade igår. Hoppas (hm.... första gången i mitt liv jag hoppas på snor i bihålorna).

Sitter just nu och väntar på att VC ska ringa upp så jag kan boka tid för att ta bort stygnen vid venporten hos distriktssköterskan. Sen får jag nog göra om samma procedur med onkologmottagningen och be om lite kortisonsprej, tror inte mina slemhinnor klarar vanlig nässprej... Kanske en ny omgång penicillin också, det är väl högst troligt *suckar*

Så går halva dagen åt att vara patient. Hade hellre tagit en promenad i solen nu, men det hinns väl med det också.

Skelettröntgen

Imorse styrde vi åter kosan mot Eskilstuna, Tomas och jag. Nike fick stanna hemma dock, hon behövde annat än sjukhusliv idag. Dessutom var det ingen värst spännande upplevelse för hennes del. Bara in på morgonen på Nukleärmedicin, en snabb spruta med nåt radioaktivt spännande isotopämne eller vad det nu kan heta, sen tre timmars väntan på att detta skulle tas upp av skelettet och göra sig bra på bild.

Dessa tre timmar spenderade vi på stan i Eskilstuna, så nu är jag välförsedd med diverse bra att ha saker som lösögonfransar, ögonbrynspenna, lipplumber, blått nagellack, brevpapper (riktigt pappers om nån minns hur sånt ser ut), pärlplattor och pärlor, play-doy, tuschpennor, trädgårdshandskar, smörknivar, te-silar och en finfin rakapparat.

Hann med en fika på Espresso House också (får man inte missa i E-tuna) och en macka från Subway.

Sen var det dags för själva röntgenundersökningen. Jag fick ligga på rygg och åka igenom ett rör, det var det hela och det tog ca 20 minuter. Jag fick även komplimanger för min snygga frisyr och chockade den snälla damen som gjorde undersökningen med att berätta att det var en peruk och ta av mig den när jag la mig ner. Vill ju inte rufsa till syntetbarret allt för mycket och ärligt talat är det absolut bekvämare utan än med peruk, även om jag börjar vänja mig.

Efter att klarat av detta fick vi gå vidare till Radiologen och vänta på besked om ev. kompletteringar. Det var just det som hände. Fick hoppa in i CT:n också och avbilda bihålorna också. Känns inte helt roligt om ni frågar mig. Några tumörer i huvudet vill jag absolut inte ha, det är definitivt det värsta som kan hända känner jag. Och efter detta känns det naturligtvis som om jag har stora galna tumörer under hela huden i ansiktet. De växer och krälar där inne och vill äta upp min hjärna. Såklart. Nu är det bara att vänta på besked från läkaren. Det skulle jag få "om några dagar". Wey! Eller nåt.

Eller så stoppar jag in dagens övningar i sjukpåsen som jag läste om en kvinna som gjorde. Hon gömde den längst bak i ett skåp och tog bara fram den när hon verkligen behövde den. Då var hon sjuk, annars var hon som vanligt. I påsen fanns mediciner och all information hon fått.

Även jag har infört sjukpåsesystemet här hemma. Ligger i städskåpet, ett skåp man ändå inte öppnar om man inte måste ;-). Eftersom jag knappt äter några mediciner längre, bara lite kortison förutom dunderdosen nu vid behandligen, finns knappt ett onödigt spår av skitsjukdomen framme i huset. Kallelser till olika spännande tillställningar på sjukhuset hänger dock framme så vi inte ska glömma bort det. Vore ju dumt om jag nu tänkt ge de här jäkla tumörerna en match, och det vet ni ju att jag har.

Mannen på bilden har ingenting med blogginlägget att göra förresten!

Hittade en lapp i brevlådan idag

Inte för att jag förstår varför den hamnade hos just mig. Kanske är vi fler som fått den. Det känns ju onekligen som en bra idé att vi skramlar ihop pengarna. Även om det är ganska mycket det handlar om. Så här kan vi ju inte ha det, Skavsta utan flyg och folk får inte åka på sina golfresor! Kan nån starta en insamling?

Tack Anna E som bidrog med bilden :-)

Obegriplig text om obefintliga resor

Fattig som man när man blir sjuk försöker jag bli klok på om jag kan få nån sorts ersättning för sjukresor. Har dock för mig att det inte existerar i mitt landsting längre, men jag hittar ändå en text. Alltså, vad står det? Jag begriper ingenting. Vem är egentligen berättigad till att få åka i en liten taxi som inte har bilbarnstolar för barn under sex månader?

Det här textstycket är extra obegripligt:

Du får betalt på ett konto på Swedbank

och kontot har ditt personnummer.

Om du inte har tagit ut pengarna i tid

får du betala en avgift på 50 kronor.

Du får betala 50 kronor extra

för räkningar på den avgift som du ska betala

om du inte har betalt den på en gång när du reste.

Du får inte betalt om resan kostar mindre än 100 kronor.

Du har själv ansvar för att allt stämmer.

Du kan få betala tillbaka pengar

om något har varit fel.

Du måste skicka in kvitton eller räkningar

inom ett år för att få tillbaka pengarna.

Du får inte skicka in kopior.

Kom ihåg att det är alltid den adress du är folkbokförd på

som räknas.

Hm...

Vem ÄR då berättigad till sjukresor i Sörmland? Jo:

Du måste ha ett sjukreseintyg från läkare eller liknande

för att kunna resa med sjukresa.

Du får sjukreseintyg

för att du har en sjukdom

som gör att du inte kan resa på vanligt sätt.

Om du har sjukreseintyg

reser du med sjukresetaxi, sjukreselinje

eller specialfordon, som är en bil

som har hiss, ramp och låga trappsteg in.

Den har fasta sittplatser,

plats för rullstol

och patienter kan resa,

som bara kan ligga.

Du betalar en del av sjukresan själv.

Den delen kallas egenavgift

och är 100 kronor.

Det betalar du direkt till föraren.

Om du har sjukreseintyg kan du också få betalt

för resa med egen bil och vanliga tåg och bussar.

Inte för att jag blev särskilt mycket klokare av den infon... det är väl tur att det finns annan info att hämta. Som sagt, det kostar pengar att vara sjuk. Man ska helst vara en rich bitch för att ha råd att ha bröstcancer. Vi har 12 mil till sjukhuset tur och retur. 24 mil blir det den här veckan eftersom jag ska dit två gånger.

Ska jag strålas så smånigom vet jag inte riktigt hur vi ska få ihop det, inte bara ekonomiskt då utan praktiskt med att åka dit varje dag.

Jag tycker det mesta när det gäller vården är helt fantastiskt. Det kostar nästan ingenting att få god vård och att hämta ut livsnödvändiga mediciner. Men det är långt till vården för många i det här länet och det innebär långa resor.

Det finns inte särskilt stora möjligheter att ta sig t.ex. mellan Björnlunda och Mälarsjukhuset. Jovisst går det. Med mycket vilja. Om jag åkt idag hade jag kunnat ta en buss som gick 08.20 och var framme 10.25. Sedan hade jag fått vänta tre timmar tills det var dags för min behandling. Efter behandlingen skulle väntetiden bli endast en timme och så skulle jag vara hemma 19.44 igen. Allt till det facila priset av 170 kronor ungefär. Om jag köpt ett rabattkort.

Bil är det som gäller alltså. Nu har jag ju inte körkort, men jag tror inte jag skulle varit nån lämplig bilförare i alla fall, trött och sjuk som jag är. Skjuts behövs alltså. I mitt fall Tomas som måste ta ledigt från jobbet.

Ja ni fattar att pengarna rinner iväg här. Inte är det ett dugg bra för miljön heller. Guuuu va gnällig jag är idag. Men det ÄR jäkligt frustrerande att inte kunna påverka såna här trista kostnader. Dessutom kan väl nån ta och fixa till texten på landstingets hemsida så man förstår något?

Behandling nummer två avklarad

Drog iväg till Eskilstuna i snöblandat regn, letade oss fram till onkologmottagningen där vi fick träffa sjuksköterskan Anna som ska ta hand om mig var tredje vecka.

Först fick hon äran att öppna plåstret som suttit under venporten. Jag var bra sugen på att pillra bort det igår kväll men sansade mig. Men det såg i alla fall jättefint ut under förbandet när det intorkade blodet var borttorkat i alla fall ;-).

Sedan lite fix med att koppla mig till slangen, blod till prover togs och sen var det dags för Herceptinet. När svar på blodprover kom tillbaka blev det grönt ljus även för cellgiftet (Taxotere). Även blodtrycket var bra, så formen var det tydligen inget fel på, skönt det! Venporten fungerade bra i alla fall och den sitter helt perfekt mellan behåbandet och en urringningen. Snyggt ditsatt doktorn!

Nike var mycket nöjd med dagens besök, hon blev furstligt underhållen av syster Anna som gav henne ritpapper, kritor, ritade med henne och dessutom kopplade gosedjuret Pingu till en slang med en stoooor spruta så även han kunde få lite medicin om han skulle behöva. När jag var klar och vi skulle gå grät Nike bittert och besviket över att den skojiga dagen på onkologmottagningen var slut.

Nu har jag ytterligare två behandlingar inbokade om tre respektive sex veckor. Sedan är det dags för läkarna att utvärdera och besluta om hur de ska fortsätta rädda livet på mig. De gör sitt jobb, jag gör mitt jobb.

Ja det var väl det hela. Nu återstår att se om jag får några nya biverkningar den här gången. Känner mig ruggigt trött redan nu men jag misstänker att det kommer att gå över snart eftersom jag tog 16 betapred (kortison) för bara en liten stund sen.

Behandling nummer två imorgon

Tre veckor har gått sen jag fick första behandlingen bestående av cellgiftet Taxotere samt antikroppen Herceptin. I morgon är det dags igen, ska infinna mig på onkologmottagningen klockan 13.30, koppla in mig via venporten och sedan rinner det ljuva giftet i mina ådror för att söka upp och mörda mörda mörda de otäcka små cancercellerna som tror de ska få upphälle i min kropp.

Passar på att ta ut peruken och lufta den, det känns fortfarande lite som om jag är på väg till en maskerad när jag tar på mig den, måste öva. Har varit på inte mindre än två utflykter idag. Först alltså för att lämna Nike hos dagmamman, sedan hämtade jag henne också och var dessutom en sväng in på ICA där jag fick en stor kram dessutom av en av tjejerna som jobbar i kassan. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - här i Björnlunda finns världens bästa ICA. Det fattar man direkt när man till och mer får kramar när man dyker upp med en släng av cancer.

Har ingen aning om hur lång tid det tar att få behandlingen i morgon när det är andra gången. Första gången tog det en bra stund, men jag antar att det går snabbare och görs färre kontroller av min hälsa när man vet att jag överlevde första gången. Jag hoppas min kropp gillar medicinerna lika bra som sist också. När jag tänker tillbaka på hur mycket bättre jag blivit sen första behandlingen känns det smått otroligt. Redan tre dagar efter behandling numero uno började jag känna att jag mådde bättre. Fast jag trodde ju inte då att det kunde ha med själva behandlingen att göra. Men när sjukgymnasten dök upp (tror det var på tisdagen, minns inte riktigt) och konstaterade att min svullna arm kanske blivit mindre svullen tack vare behandlingen så började det kännas lite bättre. Och sen (på onsdagen) sa läkaren samma sak och vips var jag urkopplad från syrgas och snart från inhalator och nu har jag ju i princip slutat med alla mediciner, förutom just nu två små ynka betapred/dag och jag mår fortfarande bättre och bättre för var dag som går!

På mitt kortison-nedtrappningsschema står det att jag ska backa ett steg i nedtrappningen om jag börjar hosta mer eller blir med andfådd. Det har jag inte behövt. Visst är jag andfådd fortfarande, jäkligt andfådd faktiskt, men mindre andfådd än jag varit på många många månader. Och hostan gör sig sällan påmind, har inte tagit någon hostmedicin på flera dagar nu och sover helt obehindrat på rygg. För bara några dagar sedan kunde jag inte ligga på höger sida utan att börja rossla - det funkar hur bra som helst nu.

OK - jag har några tusen år kvar (ungefär) tills jag kan börja springa igen, men just nu känns det så skönt bara att kunna gå att det inte spelar så stor roll :-).

Vilken gåva

Läser på annat ställe om en ung mamma som en dag bestämde sig för att donera sina ägg. Och faktiskt skred till verket och gjorde det.

Helt fantastiskt, hon har gått igenom hela proceduren med sprutor, hormoner och behandlingar för att producera ägg som nu precis är utplockade, ska befruktas och förhoppningsvis bli embryon, foster, bebisar, barn, människor.

Två barnlösa par räckte äggen till. Jag är stum av beundran inför denna tjej och det hon så osjälviskt genomgått för att hjälpa andra.

Somnade sött igår

Bild: kaibara87/Flickr CC

Det kostade på att gå på stan igår. Kröp ner i sängen med Nike nån gång strax före åtta. Läste om Krakel Spektakel, Nike somnade och jag somnade.

I morse vaknade jag vid fem och kände mig skönt utsövd. Läste klart en bok, åt frukost och gick för första gånger på evigheters evighet ensam och lämnade Nike hos dagmamman.

Idag njuter jag av att känna mig hyfsat pigg och frisk eller vad man nu ska kalla det. Imorgon är det dags för omgång två med cellgifter och antikroppar. Äntligen! Vill inte vänta en sekund i onödan på medicinerna som ska ge cancercellerna på nöten. Men jag räknar iskallt med att tappa i ork och humör. Småpotatis i sammanhanget men det kanske blir skralt med dagmammelämningar och annat av det vardagliga slaget ett tag framöver.

Det blev inget blått clownkrull

Nej, inte ens en ynka kaskad av blont hårsvall över ryggen. Det blev rätt likt mitt vanliga gamla barr faktiskt. Träffade Molly och besökte Perukshopen på Gamla Brogatan. Fick hjälp av en jättegullig och duktig tjej som tålmodigt lät mig prova peruk efter peruk efter peruk. Men ganska snart framstod valet som relativt enkelt, det blev en axellång brun lugg-peruk. Liiiite rött i också. Den kändes bäst av alla även om det fanns ytterligare ett par riktiga snyggingar i högen.
Jag måste säga att jag blev överraskad över hur fina perukerna är och hur naturliga de ändå ser ut. När vi gick ut därifrån kändes det lite läskigt, som om jag var utklädd ungefär och som om peruken möjligen hela tiden var på väg att ramla av. Men ingen glodde och pekade finger så jag antar att jag såg helt normal ut. Folk glor definitivt mer när jag kom traskande i sjalen på morgonen.

Återstår att se hur mycket peruken blir använd nu, jag tyckte den var så fin så det kanske blir mer än jag trodde från början. Å andra sidan så blir det nog varmt med den på i sommar så vi får väl se.... och att laga mat med den på verkar inte vara så smart ;-).

Tjejen som hjälpte mig fixade också bort det sista läskiga fula håret som var kvar! Jag var rätt exalterad över det hela, jag har nog alltid velat se mig själv helt utan hår. Nu vet jag. Jag tycker jag ser rätt cool ut faktiskt, men jag är nog inte riktigt redo att gå ut sådär på stan. Dessutom fryser jag som sjutton om skallen, är ju van vid mitt tjocka värmande hår.

En blå sjal tog jag på mig i morse. Den är superfin! Men som sagt, folk glor när man kommer så här. Konstigt nog, för så himla extremt tycker jag inte det är väl?

Det blev lite sjalshopping idag också, denna rosa från Indiska föll jag för. Det blev ytterligare två sjalar från samma ställe så nu har jag verkligen ett gäng att välja bland, tror jag kommer klara mig fint på sjalfronten ett bra tag framöver ;-).

Sen blev det två hattar också. Den här lilla svarta och en vanlig stråhatt. Fattar ni vilken lyx det är att vara flint och äntligen äntligen kunna ha hatt? Jag har rätt stort huvud och på det ett tjockt hårlager så det brukar gå sådär. Nu passar plötsligt hattarna, wiiiiii!

Så summa summarum - en bra dag idag! Fast jag märker att orken inte riktigt räcker till, jag har en tendens att glömma att jag är sjuk kanske... jag har inget flås direkt och orken tryter. Att springa runt i affärer är riktigt jobbigt, blir trött i kropp och knopp av ingenting. Glömmer hälften jag ska komma ihåg. Somnade i bilen på vägen hem. Det är inte riktigt JAG det här, det kan jag konstatera. Men jag kommer igen, tro inget annat :-)

Dags för peruk

Bild Jeremy Burgin/Flickr CC

Efter en dag med både knytteskog och fika på Gnesta har vi varit lite trötta i den här familjen. Nu är jag ensam vaken men på väg att lägga mig jag också. Imorgon är det meningen att jag ska ta mig in till storstan för att pröva ut en peruk. Molly ska hjälpa mig och jag hoppas på en cool frippa att ta till de dagar jag behöver se lite normal ut.

Tyvärr känns det också som jag har en rejäl förkylning på gång, jag som verkligen lyckats klara mig nästan hela vägen här nu fram till behandlingen som jag ska få på onsdag. Hoppas den försvinner under natten, jag vill verkligen inte vänta en endaste liten dag extra på nästa dos cellgifter och antikroppar.

Ikväll kikade vi på Vimmelmamman som var med i ett program som man kallade "Dödskamp på nätet", en del i en programserie som heter Annas Eviga som jag inte sett tidigare. Jag tyckte både Vimmelmamma Lotta och prästen som var med hade mycket klokt att säga. Psykologen som också deltog hade jag lite svårare att hålla med. Hon gav uttryck för en syn på att dela med sig på nätet som jag tror jag har lite svårt för. Som om det var något farligt som man nästan per definition kommer ångra förr eller senare. Som om man inte riktigt förstår vad man gör.

Hur som helst var ämnet intressant, hur "cancerbloggar" kanske får oss att ta in döden i våra liv igen. Döden som en naturlig del av livet, för det är den ju. Även om vi kanske under de senaste decennierna inte riktigt låtsats om det. Eftersom jag själv bloggat och bloggar och också arbetar med bloggar och sociala medier tycker jag att det är oerhört spännande förstås att fundera över vilka mekanismer som gör att jag t.ex. vill blogga om det här. Vad ger det mig? Vad ger det andra? Bloggar jag ens för någon annans skull? Varför gör jag det här och varför läser ni? Vimmelmamman hade många bra svar, jag kunde bara nicka instämmande i det mesta. Kolla in programmet här.

Lite lördag

Först hattparad. Det här är sjalen från Rules by Mary som jag köpte på Nelly.com. I siden och superskön och fin tycker jag också. Lite hår sticker fram fortfarande men det mesta är borta nu, det är väldigt gubbglest under sjalen om vi säger så :-D.

Den här mössan köpte jag ju på samma ställe som sjalen kommer ni kanske ihåg. Texten Bad Hair Day kunde faktiskt inte varit mer lämplig. Nike tycker dock att jag ser ut som en tomte, kanske har hon lite rätt ;-).

Igår hade vi trevligt sällskap här hemma, och en supersmaskig tårta hade våra gäster med sig också!

Dessutom passade vi på att premiärdricka rosévin, så nu är grill- och rosésäsongen officiellt invigd i Björnlunda. Skål!

Från hattparad och mat till blomparad. Denna mystiska lilla pryl fick jag i brevlådan en dag av en fin liten en :-). Något ska växa upp ur den har vi förstått, jag vattnar och kikar i den varje dag. Spännande! Förresten har den första tomatplantan tittat upp idag såg jag för en liten stund sen.

Igår kom Nikes dagmamma förbi med en fin blomma och kort från dagmammegänget här. Tack snälla ni!

Och gänget i Gnestas barn- och utbildningsnämnd (som jag suttit i under hösten) skickade den här tjusiga hortensian här om dagen, visst är den fin?

Tror jag glömt blogga om den här fina pelargonen som jag fick av mina miljöpartikompisar också för några veckor sen. Inte för att jag hade nån koll alls på att det var just en pelargon, men jag frågade och Lasse visste :-). Väldigt fin den också, det blommar verkligen här hemma nu och det är helt fantastiskt underbart!

Lördagsgodis

Trodde knappt jag skulle få sova något i natt med mitt stora inplåstrade sår. Men se, det gick alldeles utmärkt att sova alldeles som vanligt, så det gjorde jag i 8-9 timmar sådär. Sen behagade unga fröken i familjen vakna. Hon deklarerade att hon minsann varit avundsjuk igår när jag och Tomas varit på sjukhuset. Ja, tacka fasen för det. Sjukhuset lyckades personalen på Victoriaenheten på Mälarsjukhuset göra till ett underbart ställe för en treåring. Ett ställe där man alltid får glass till exempel. Där det finns roliga leksaker. Där man får massor av roliga doktorsgrejer med sig hem, riktiga grejer!

Nå, tur för Nike att hon ska få följa med till sjukhuset igen på onsdag när det är dags för nästa behandling för min del. Så har vi sagt att vi ska göra, sjukhuset och det som händer där får bli något naturligt och en del av livet.

Idag känner jag ingenting av venporten faktiskt. Det är klart att armen är lite orörlig men ont gör det inte, perfekt! Imorgon ska jag våga mig ut i knytteskogen och förmodligen också ut på en fika på stan efteråt. På måndag ska jag nämligen in till Stockholm och titta på peruk, bäst att öva lite först kanske.

Nu med venport

Allt gick bra idag. Vi steg upp i ottan och rullade iväg mot Nyköping, var där redan halv sju tror jag. Tomas lämnade mig på "Behandlingsavdelningen" och där lyckades jag få ett par timmars sömn innan jag blev nerkörd till operation vid halv tiotiden. Operationen tog nog totalt en timme men då ägnades avsevärd tid åt att ställa in en röntgenapparat och se att slangen satt rätt. Det är ju inte så jättetrevligt att bli grävd i sådär, men å andra sidan var jag lagom lugnad med nån finfin medicin och brydde mig inte värst mycket om det. Ont gjorde det inte i alla fall.

Vid ettiden var det bara att klä på sig och åka hem igen efter lite fika och bekräftelse från läkaren att venporten satt som den skulle enligt röntgenplåtarna.

En alldeles vanlig torsdag i april 2010

Pelargonsticklingarna har fått krukor. Tre olika sorter, varav två är doftpelargoner som doftar alldeles underbart.
I rabatten blommar krokusen. De sprider sig lite för varje år som går, men de gula verkar klart tuffare än de blå och vita.

Tomas åkte till Södertälje och införskaffade en finfin gungställning idag. Nike kunde knappt bärga sig tills den var ihopmonterad. Sen blev det gunga av! Vi har haft femton grader varmt idag, lite mulet var det stundtals men skönt ändå.

Sen kom Molly och hälsade på sin gamla mamma. Med sig hade hon en låda med godsaker från Lush. Majsigt värre!

Och här om dagen kom det ett paket i min brevlåda, från fina fina Isabella. Titta vilket fint armband jag fick! Och nallen på bilden under var det som levererade det hela, hur gullig som helst. Den får hänga tillsammans med Dr Feelgood över mig när jag sover.

Imorgon är det dags att sätta in venporten. Tillbringar nog större delen av dagen i nån sorts halvsovande halvdrogad koma men vi hörs när jag kvicknat till :-).

Känner mig rätt frisk

Bild: DraconianRain Flickr CC

Tja allt är väl relativt antar jag ;-) men nu slutar jag med så många mediciner att jag börjar känna mig riktigt n o r m a l. Inget morfin till sänggåendet igår. Sov som en stock i alla fall och hostade ingenting. Endast 2 x hostmedicin igår. Nu på morgonen har jag inte tagit någon alls. Inga inhalationer alls igår. Och ingen hittills idag. På morgonen endast den föreskrivna dosen kortison, och här pågår ju också nedtrappning samt penicillin men penicillinet räknar jag inte alls.

That's it!

Tänk på att det ändå bara är drygt en vecka sen jag satt fast i syrgasslangen. Jämfört med det känner jag mig absolut frisk som en nötkärna. En halvflintis cancernötkärna förvisso men ändå.

Skön vårkväll

Min syster tog en omväg på sisådär en femton mil för att komma och hälsa på ikväll. Vi grillade fisk och grönsaker i foliepaket och åt med fetaost, bulgur och sallad. Jag bestämde mig för att skita i morfintabletterna (som jag minskat ner på under några dagar) och tog ett glas vin. Tror jag kommer sova godare än någonsin med den här middagen och det goda vinet i magen.

Syrran hämtade ut mitt penicillin för urinvägsinfektionen också innan hon åkte hit så förhoppningsvis behöver jag inte upp och kissa en gång i timmen i natt som jag gjorde natten till idag.

Idag har det kommit både blommor och brev hem till mig. Ett jättefint brev från dig A, jag blev så väldigt glad för det! Ska nog ta upp snigelpostandet igen och svara :-).

Imorgon ska Tomas vara ledig och åka med Nike för att köpa en gunga till trädgården. Visade sig att pengarna från Försäkringskassan dyker upp imorgon, jippie! Värt att fira med en gunga tycker jag!

Figuren på bilden har ingenting med verkligheten att göra. Ladda inte ner iPhone-appen KittyCamera för allt i världen. Edra treåringar kommer att förvanska alla era fotografier och förvandla världen till ett Hello Kittyfierat helvete.

På plussidan då

Svackor hit och dit, det mesta måste väl ändå sägas vara positivt för min del just nu. Förutom det lilla irriterande faktum att jag fått cancer då förstås, men efter omständigheterna så....

I natt har jag nämligen sovit med bara en kudde. Endast den som hostat i fyra - fem månader inser nog hur stort det här är. Så sent som för två veckor sen sov jag sittande i sjukhussängen med syrgas. Nu ligger jag platt på rygg och snarkar som sjutton. Visserligen tar jag fortfarande mediciner mot hostan men graden av hosta går ju inte att jämföra med hur det var för bara 2-3 veckor sedan alltså. Mitt sista riktiga hostanfall, ett sånt som gjorde att jag nästan tappade andan och kräktes, hade jag på Mälarsjukhusets akutmottagning 28/3. Sen dess har allt bara blivit bättre. Faktiskt. Känns viktigt att försöka se på det på det sättet större delen av tiden, även om jag inte visste hur sjuk jag var då och fortfarande hoppades att det var någon obskyr botbar lungsjukdom (fast jag kanske började fatta att det nog inte var så troligt nej...). Det har blivit så mycket bättre!

Och att det blivit bättre, trots att jag trappar ner på kortison, morfin och hostmedicin kan faktiskt bara betyda att det är cellgifterna och antikropparna som gjort något med kroppen, som fått den att börja fungera bättre, lungorna att börja jobba mer och mer normalt. Det är bra. Jävligt bra faktiskt.

Jahaja

Så åkte jag på urinvägsinfektion också. Händer inte ofta men tydligen skulle den slå till just nu, kanske inte så konstigt förstås med tanke på att jag lär vara ganska infektionskänslig. Å andra sidan har jag ju hittills i alla fall (peppar peppar) klarat mig från förkylningar och elände så det kunde helt klart varit värre!

Ringde i alla fall till Victoriaenheten idag (där jag låg inlagd) och de fixade penicillin som jag kan hämta ut i dag. Då ska väl den uvi:n vara ett minne blott om en inte allt för avlägsen framtid. Det är inte så farligt ändå, hade jag varit frisk hade det nog bara gått över av sig självt misstänker jag.

Idag kommer syrran hit en sväng, ska bli mysigt! Tills dess ska jag njuta av solskenet och bara ta det lugnt. Och kanske ligga lite på spikmattan jag köpte igår. Skönt och avslappnande. Dagens att-göra-lista är redan avklarad, på den fanns en punkt - ring och boka perukprovning. Det var bara att titta in i butiken och ha god tid på sig förklarade den trevliga tjejen på Perukshopen, så det ska jag göra i nästa vecka.

Känner mig förresten inte lika sjuk som jag gjorde igår heller. Svackor kommer och går tydligen. Har sovit på vanlig kudde i natt, utan att bara uppbullad på extrakuddar för att slippa hosta, och bara det gjorde att jag kände mig löjligt frisk!

Plötsligt är jag sjuk

Idag känner jag mig plötsligt sjuk. Inte mer sjuk fysiskt på något sätt, mår fortfarande riktigt OK jämfört med hur det var för bara en vecka sen, men idag hände det ett gäng saker som gjorde att jag rent mentalt konfronterades med att jag är sjuk.

Först ringde en trevlig dam från Försäkringskassan och frågade lite om hur jag fyllt i blanketten, påminde om att jag bara hade sjukintyg till imorgon, berättade att jag ska få en personlig handläggare samt talade om att jag ska få pengar. Trevligt och serviceminded, men kontakt med FK innebär ju förstås att man konfronteras med att det är sjuk man är.

Brevlådan var också helt nedlusad med brev från Landstinget. En kallelse till operationen på fredag. En kallelse till skelettröntgen nästa torsdag (Ångest! Vad ska de hitta där liksom?). En kallelse till läkarbesök i juni, det är då jag ska få min "dom", hur bra har behandlingen fungerat? Ett sjukintyg från doktorn. Full pott med andra ord. Sjukpott. Inte undra på att jag känner mig lite krasslig. Friska människor får inte såna brev.

När jag satte igång att slita mitt hår över detta började det dessutom ramla. Väntat förstås, och SKÖNT att det äntligen händer, men ändå - ytterligare ett tecken på att det är sjuk jag är.

Och idag har jag ont i kroppen. Känner mig gammal och ledbruten och knarrig. Tydligen en biverkning av cellgiftet tror jag att jag läst nånstans. Ingen större fara så med mig, men jag känner en uppenbar skillnad.

Tur tur tur att det finns annat att glädjas åt en sån här dag. Åt 13 bitar underbart god sushi till lunch till exempel. Solen skiner. Paket med fina tankar och saker i brevlådan, alldeles perfekt idag. Alldeles perfekt.

På fredag blir det venport

Ja, en sån däringa porthacath alltså. Har nu fått lära mig att det heter venport eller till och med subkutan venport och inget annat :-).

På fredag ska jag utsvulten infinna mig för operation på Nyköpings lasarett för att få den ditsatt.

Hur mår man dagarna efteråt, någon som kan berätta? Ränkar med att jag är ur slag hela fredagen förstås, men lördag och söndag? Vill så gärna orka njuta lite av dagarna innan nästa behandling.

Bortskämd men glad ändå

Jag har fått så många fina paket de senaste dagarna. Helt fantastiskt att ni tänker på mig och skickar sådant som gör mig glad. En del har jag lyckats fånga på bild idag. Annat är eh... uppätet eller används så flitigt att det liksom gått in i vardagen, som en härlig handkräm jag fick av Maria som var och hälsade på mig på sjukhuset t.ex. Smörj smörj smörj, perfekt när mina nagelband är sköra och händerna torra!

Och all chokladen. Årechoklad kan tacka sin lyckliga stjärna för att jag just nu håller deras produktion under armarna rejält. Min svaghet för just denna choklad verkar allmänt känd och jag smaskar och smaskar. Lyckligt.

Och så Lisa och Jonk som verkligen verkligen träffade så mitt i prick just när Nike vuxit ur typ alla sina kläder och skickade ett gäng dottern vuxit ur. Gissa om vi blev glada! Gladast av alla blev Nike som dessutom fått extrapresenter från Freja och en fin teckning. Modevisningen pågår fortfarande... varje dag :-).

Idag låg voodollen Dr Feelgood i min brevlåda, hur söt är han inte denne lille rackare? Och jag litar helt och fullt på hans krafter, har nu superladdat honom med hjälp av nål, koncentration och besvärjelser. Min syrra skickade honom till mig, han får hänga över min säng och ladda mig med kraft natten igenom.

Fina blommor i massor har jag fått också. Från Lailaloppan och gänget, pappa och jobbet syns de på bilden. Underbart!

Och böcker! Emsan, Eva, Lotta och Madde. Jag har massor av skön läsning att se fram emot helt klart, det är underbart!

Mer läsning av det mer snaskiga slaget, Eva skickade amerikanska skvallertidningar. Mums!

Ja den där Eva, som jag känt i över trettio år, tappat bort och återfunnit på andra sidan Atlanten till min stora glädje. Misstänker att hon känner mig bättre än någon annan för det paket hon skickade till mig var så himla härligt och mitt i prick. Bland annat innehöll det en massa mojsigt för kroppen och Nike fick en liten fin återvunnen plånbok. Rescue Balm för läpparna har verkligen fått göra rätt för sitt namn och den FUNKAR super!

Här lite blandade huvudbonader, en del har jag köpt själv men jag har fått av syrran, Lailaloppan och gänget också. Mössan med Bad Hair Day-text ser jag inte klok ut i men jag tänker att den kan vara ett skönt statement vissa dagar ;-). En buff blev det också, det är den rosa på bilden. Sen div. sjalar av olika slag, de är jättefina allihop!

Eva skickade Dr Hauschka-grejer också. Favorit! Jag använder för fullt, så det börjat bli lite tomt i asken redan. Ska nog komplettera snart, det är härliga grejer.

Och kolla här vad snälla snälla ME gjort. Det är varsitt halsband till mig och döttrarna, och mitt med texten Courage. Hur fina är de inte va? Ljuvliga faktiskt.

Och även den här har jag fått av Eva. Jag läser lite i den varje kväll och övar. Övar. Övar.

Bortskämd har jag blivit som sagt. Men innerligt glad också :-) (som om det inte gick att kombinera ;-)). Och just det ja, jag fick musik också! Ett helt USB-minne fullt! Härligt!