Trädgård och Ship to Gaza

Idag fick jag sovmorgon, skönt! Sen har vi mest varit ute i trädgården idag. Jag planterade lite gurka och tomater och satte potatis i hinkar. Sen ägnade jag en lång stund åt att försöka utrota myrorna som flyttat in i en av mina krukor. Vete fasen om jag lyckades.

Har också funderat en del på Israels attack på Ship to Gaza. Vad har egentligen hänt och varför? Tidningarna vräker ur sig snabba rapporter från presskonferenser och blodiga filmer men ägnar sig inte åt någon djupare analys direkt. Jag är själv inte särskilt insatt i denna konflikt, men alla tycks i alla fall vara det idag. I alla fall tillräckligt insatta för att starkt fördöma Israels handlande. Det är naturligtvis inte försvarbart att på internationellt vatten borda fartyg och döda ombordvarande. Det är onekligen jäkligt obehagligt att vi fortfarande inte fått veta hur det gått för de 11 ombordvarande svenskarna eller någon annan heller också för den delen. Jag saknar bara en överblick, någon sorts insikt. Målet borde väl rimligen vara att få stopp på hatet, våldet och ockupationen? Ibland känns det till och med som om storpolitiken, de svåra och invecklade konflikterna blir lika snuttifierade som resten av vårt samhälle. Skrik, demonstrera och manifestera mot något som verkar uppenbart fel vid en första anblick och bry dig inte mer efter det.

Chokladmonstret

La en ansiktmask idag. Med choklad, havssalt, lera och sheasmör. Huden är mjuk och len som en barnrumpa men Nike tyckte att jag var lite läskig under själva påsmörjningsfasen. "Mamma, du får inte ha på dig den där geggan när du går till knytte, då blir de andra barnen väldigt rädda och tror att du är ett chokladmonster."

Och ja, ni ser rätt. Jag smörjde även delar av den torra och fnasiga flinten (hela jag är för övrigt torr och fnasig). Och högerhanden som ser ut som en monsterhand ÄR en monsterhand, svullen och läbbig som den är av den cancriga lymfkörteln i armhålan.

Ansiktmasken kostade för övrigt endast en tjuga på H&M. Tänk så roligt man kan ha för en tjuga! Bli ett monster och sen en mjukis.

Söndag

Söta döttrar

Visst finns de där de svarta hålen, men jag har hittills lyckats ta mig upp ur dem igen ganska snabbt. Tack för era snälla kommentarer, de värmer verkligen!

Igår gjorde jag svartrotssoppa som sagt, Sabina - det är inte svårt - ta fyra svartrötter, skala och skär i mindre bitar. Fräs en gul lök och en vitlöksklyfta och fräs. I med svartrötterna och 6 dl buljong och en tsk dillfrö och koka mjukt. I med skal och saft från en citron och 1 dl crème fraiche. Mixa slätt och sila om du vill ha extra fin soppa. Koka upp igen och servera med rökta räkor samt dekorera med några dillvippor. Receptet kommer från Gröna recept för godare mat, boken som du också kan vinna om du talar om för mig vilket ditt godaste vegorecept är. Gör det senast idag och jag blir jätteglad, det går bra att svara i kommentarerna till detta inlägg.

Hur som helst. Svärmor, svåger och svägerska kom hit och åt middag igår. Med trevligt sällskap och mat blir allt genast mycket bättre. Sedan blev det schlagerkväll och både Tomas och jag hade tippat Tyskland som segrare och var föga överraskade över att det verkligen blev så.

Idag var det dags för Knytte igen. Sista gången för i vår och vi gjorde en tur till Näsberget. Så här såg det ut där uppe. Som synes har jag fortfarande inte tröttnat på att leka med Hipstamatic.

Nike var lite avslagen efter schlagerkvällen. Fast hon var vid ganska gott mod ändå där uppe på berget.
Efter dagens knytteövningar gick jag på lite upptäcktsfärd i trädgården. Och hittade min lewisia blommandes! Den har aldrig tidigare blommat så jag blev såklart glad :-). Den fanns här när vi flyttade in men då undrar jag om den inte var relativt nyplanterad. Nu är vi inne på femte sommaren i huset och den blommar alltså för första gången. Tålamod är en dygd - särskilt i trädgården som någon sa.

Inne blommar det också. Molly kom med en flaska vin och en bukett lövkojor eftersom det var mors dag. Lövkojor är otroligt fina och doftar underbart gott! Nästa sommar ska jag försöka mig på att så egna, det verkar inte så jättesvårt.

Och mer blommor, fast dessa är lite på dekis, men i alla fall. Det är körsbärsträdet som äntligen blommar i min trädgård. Vi minns inte riktigt men vi tror att vi satte det första sommaren vi bodde här, alltså 2006. Femte sommaren även för detta alltså. Men Tomas hävdar att det blommade förra året, men det minns inte jag i alla fall. Nu blommar det litegrann i alla fall, inga kaskader av rosa blommor direkt men det kommer väl...

Sådär, det var dagen i bilder det. Och den har varit riktigt bra!

Upp som en sol ner som en pannkaka

Bild lånad av Naomi/Flickr CC

Nyss glad, nu ner i det svarta hålet igen. Kanske var det för att jag fick nosa på att vara frisk och normal igår. Göra normala saker som jag tidigare tog för givet, nu kan jag göra dem de dagar då jag inte är trött efter behandlingen, inte är extra infektionskänslig eller över huvud taget orkar. Nästa behandling kanske ger värre biverkningar, då kanske de normala dagarna blir löjligt få. Och vem vet hur länge jag får ha den här orken? Hur länge mår jag så här bra? Tänk om medicinen inte fungerar? En känsla av att hela tiden ha livet till låns och nästa låntagare står och rycker i det och vill ha så fort som möjligt. En känsla av att de flesta andra nu tycker att jag blivit så frisk att det här går ju bra, nu är det väl ingen fara längre. Bara jag som tänker på hur länge jag får ha den ynnesten. Svarta tankar, inte bra, men de finns där hela tiden under ytan och nu var de visst där igen och bubblade upp.

Men faktum är ju att det är precis så det är att ha en obotlig cancer. Du vet aldrig när den slår till igen, hur just din kropp och de mediciner du får ska klara av att hålla den i schack. Jag försöker intala mig själv att det är självklart att jag kommer klara av det här länge, länge, men så enkelt är det självklart inte. Det kan inte jag bestämma. Det avgör ödet, Gud, slumpen, kosmos eller vad man nu tror på. Den tanken skrämmer skiten ur mig. Egentligen är det väl samma sak för alla människor, du kan vakna upp och ha en dödlig sjukdom imorgon. Eller krocka med bilen när du är på väg till affären. Själva livet är en dödlig sjukdom, en klyscha som är nog så sann.

Jag vill leva det liv jag har, göra det som är viktigt för mig. Idag var jag tvungen att slutgiltigt ta ett beslut som var svårt att ta. Sådant kostar på. När det viktiga inte kan vara en del av livet och livet är så bräckligt som jag fått lära mig att det är. Då är det inte roligt.

Nu ska jag laga svartrotssoppa istället. Kanske gör det mig gladare.

Tweetupsthlm igår kväll

Äntligen fick jag slå mig lös inne i stora staden! Tog buss och tåg från Björnlunda till Stockholm. Jisses vilken tid det tog! Trodde aldrig jag skulle komma fram. Jag har verkligen legat av mig när det gäller att pendla. Har ju inte gjort det under någon längre period sedan försommaren förra året.

Kom fram till sist i alla fall och hittade restaurangen Bistro Creme på Blaiseholmsgatan där Tweetupsthlm redan var i full gång. Trädde in i ett rum fullt av twittrande trevliga människor. Träffade en hel del bekanta sen tidigare men också många nya ansikten. God mat och gott vin och intressanta diskussioner.

Det blev mycket snack om webb i allmänhet och twitter i synnerhet. Om det där som väl till och med de mest stofila gamla cheferna snappat upp vid det här laget: "Det som skrivs på internet finns där för evigt!". Som vanligt är det häpnadsväckande hur människor som leder stora företag inte vet mer om den informationskanal som blir allt viktigare och snart, om den inte redan är det, den allra viktigaste. Det där gällde kanske för ett par år sedan. Idag är flödet så ymnigt och snabbt att det inte finns en chans att hitta information som är äldre än några månader - högst - på nätet i de allra flesta fall.

Så pratade vi lite om avsaknaden av strategi för sociala medier. "Vi ska finnas på Twitter, det är ju jättebra" säger man på företagen. Och så har man inte en aning om vad det är knappt. Att det finns möjlighet att svara t.ex. Att det handlar om tvåvägskommunikation. Det är så många som glömmer det. Gör inte det misstaget, oavsett om du twittrar för ett företag eller om du är politiker. Tvåvägskommunikation, dialog och att följa dem som följer dig är det viktigaste av allt :-).

Ibland kan jag själv tycka att Twitters 140 tecken är alldeles för lite utrymme. Kanske är det därför det är så roligt att träffa andra twittrare? Man får ett litet smakprov på ett mycket begränsat antal tecken, nyfikenheten väcks och sedan vill man helt enkelt ha mer av the real stuff?

Sen tog jag tåget hem till spenaten igen. Det blev regionaltåget hem, hade fått nog av pendeln för den här gången. Blev upphämtad av Tomas vid tåget, och så var det bara att åka hem och tacka barnvakten Ellinor som fått hantera Nike hela kvällen, en prestation :-).

Det var i alla fall precis vad jag behövde att slå mig lös en kväll på stan, träffa trevliga människor, mingla lite, äta och dricka gott. Såna här äventyr tar dock lite på krafterna märker jag, men det får vara värt det eftersom det gör själen så gott.

Gnesta en bottenkommun

Gnesta kommun hamnar på 240:e plats i tidningen Fokus ranking av Sveriges bästa kommuner att bo i. Att vara ung verkar vara det värsta. Då hamnar vi på 271:e plats.

Ja vad säger man? Var börjar man försöka komma till rätta med detta? Det har inte pratats om annat än att locka hit nya invånare, men hur ska vi kunna göra det när vi är en av landets faktiskt sämsta kommuner att bo i enligt denna mätning?

Dagens tidning ger inte heller en särskilt positiv bild av kommunen. Under en lastkaj bor en hemlös man som man gör ett reportage om. En nyinflyttad familj kritiserar tågtrafiken, frun i familjen har förlorat en arbetsmånad i tågväntetid det senaste året. Enligt Henric Sörblad (m), kommunalråd verkar man inte kunna göra något åt varken den hemlöse mannens situation eller tågförseningarna.

Det verkar vara ett trött styre vi har. Som gett upp hoppet om den här kommunen. Kanske dags för nåt nytt och fräschare?

Rastlös

Bilden som illustrerar exakt hur uttråkad jag känner mig har jag lånat från Y/Flickr CC

Fy, jag är så rastlös att jag håller på att krypa ur skinnet. Lider av lappsjuka och leda till förbannelse. Sista veckan innan behandlingen. Nu mår jag bra. Går runt här och försöker hitta på något vettigt att göra. Det blir mest ogräsrensning och plock bland prylar som behöver sorteras och rensas. Men hur kul är det på en skala? Inte ett dugg. Jag tröttnar direkt. Men det finns hopp för det så kallade "stökiga syrummet". Jag plockar en sväng där varje dag. Snart är det kanske städat så pass att det går att ha dörren öppen.

Inser att jag inte är lika pigg som jag tror. Efter en tur på Gnesta idag och så lite städning hemma efter det är jag rätt slut nu. Fast fortfarande rastlös. Huvudet vill mer än jag egentligen orkar. Skulle jag göra normala saker, som att kliva upp klockan fem för att ta pendeln in till stan och jobba en hel dag skulle jag vara fullkomligt förbi av trötthet antar jag. Klart som fasen att jag är pigg när jag går här och ruttnar bort utan nåt kul att göra. Jag hatar det.

Imorgon ska jag i alla fall in till storstaden. Det är tweetmeetup som gäller. Första gången jag är med på detta arrangemang i Stockholm. Har varit en gång på tweet-lunch i Nypan ;-). Det kommer att bli kul, det är jag säker på!

Onsdagsmys och lite tankar om föräldrastress

Läser och begrundar Helene Sigfridssons debattartikel. Kan inte minnas att det någonsin förekom att föräldrarna var med i skolan när jag själv var liten. Vi hade en julfest tror jag en gång om året, då var föräldrarna där, men inte sjutton var de med annars? På dagis hade vi också någon sorts familjefest på våren och i december ett luciatåg förstås. Där var nog föräldrarna med, det finns bildbevis tagna med instamaticen ;-).

Men allt det där har ändrats. Nu förväntas vi föräldrar delta i förskola, skola och fritids aktiviteter. Det är väl trevligt i och för sig, föräldramedverkan är bra. Men det skapar en stress också. När Molly var i den åldern pluggade jag och kunde lätt styra över min egen tid. Då funkade det. Men hur gör man annars? Och om man har fler barn än ett? Dessutom är det annat som tar tid, fritidsaktiviteter och läxläsning till exempel.

Hur ska man räcka till som förälder?

Själv har jag just skickat Tomas och Nike in till Gnesta för att besöka Cirkus Skratt. Det är Lions Club Gnesta som varje år tillsammans med lokala företag står för en stor del av cirkusbiljetternas kostnad. Vuxna behöver bara betala 50 kr och barn följer med en vuxen utan kostnad. Det är verkligen en bra grej som underlättar för barnfamiljer att räcka till! Inte tidsmässigt då, men det är inte fy skam att för en sån billig peng kunna ta med sig hela familjen på cirkus.

Själv har jag aldrig riktigt gillat att gå på cirkus. Inte ens när jag var liten. Passar mig utmärkt att spendera kvällen hemma på egen hand. Lugnt och skönt är det också ;-).

Bilderblogg

Dags för lite bilderblogg igen. Först mina nya skor! De är hur sköna som helst och dessutom riktigt snygga. Så snygga att jag lät den stå på min fina dator ett tag till och med. Dessutom har jag skaffat Hipstamatic till iPhonen nu. Långt efter alla andra mycket ballare förstås ;-)

Och så några trädgårdsbilder. Jag hittade lite kryddor i komposten för några veckor sedan. Trodde de dog i höstas men nejdå, de levde och hade hälsan och började växa fram på vårkanten där de låg. Så jag plockade upp dem och planterade om dem. Det är kryddorna i krukan närmast kameran. Ser rätt pigga ut för att vara döda va? Hm.... Så köpte jag fler kryddor och planterade några stackras ynkliga kökskryddor (såna i plastkruka från ICA ni vet). Så nu växer rosmarin, salvia, gräslök, timjan, oregano, dragon, citromeliss, dill och persilja så det knakar i min lilla "kryddträdgård" som är placerad på två gamla stolar nedanför trappen.

Här ska det också växa sådant man kan äta! Jag gillar mest att odla det som går att använda, fast jag börjar faktiskt bli mer och mer intresserad av blommor som bara odlad för sin skönthets skull också. Odlingsbänkar ska vi ha i år i alla fall, där har jag nu sått morötter, rädisor och lite olika sorters sallad. I den andra odlingsbänken blir det mangold och sockerärter.

Så här ser vårt hus ut från baksidan. Äkta sjuttiotal! Gullringehus heter just denna modell på sjuttiotalsvilla, ganska vanlig när det begav sig. Många hus på vår gata är likadana också fast den individuella friheten var rätt stor. Det finns olika möjligheter att placera entrén och huset byggdes antingen som suterränghus eller med hel källare. En massa leksaker ligger i alla fall alltid och dräller i anslutning till vårt hus som ni kan se på bilden :-).
Det här är blommor som växer bra hos mig! En pion i bakgrunden, fast den ser lite ynklig ut i år, vet inte om det är vintern eller om jag misskött den på något sätt (säkert har jag misskött den). Den blå blomman växer snällt och jag får tukta den varje år så den inte brer ut sig för mycket. De gula är ännu värre, bara tar över rabatten, jag måste börja ta bort dem nu för annars blir det bara såna blommor där och det var inte meningen....

Rosa snygga tulpaner som jag fick (i form av lökar) av Sussi i höstas. Pillade ner dem och sen blev det vinter och så småningom vår och jag kliade mig i huvudet och undrade vad sjutton det var för tulpaner som växte där. Det tog ett tag innan jag kom ihåg. Men fina är de! Blommar snällt och i mängd.
Och så några bilder från knytte i söndags. Jag släpade med mig Nike upp till knytteplatsen, 2,6 km är det och både hon och jag tog oss dit till fots! Faktiskt en prestation ska ni veta! Vägen dit slutar med en rejäl uppförsbacke, först upp till skolan, sedan är det platt ett tag och sedan är sista biten rena bergsbestigningen. I alla fall för mig. På hemvägen var Nike rejält trött i benen, hon hade ju också lekt för fullt de 1,5 timmar vi var uppe på knytte också. Som tur var hade jag med mig vagnen så hon fick åka nästan hela vägen hem. Med den lilla omväg vi gjorde runt affären blev det en 5,5 kilometers promenad för mig i söndags.

På bilden ser ni förstås Nike som sitter i regnet och fikar varm choklad och kex. Mums!

Knyttefröken Gunilla ställde till med snigelkapplöpning också. Sniglarna döptes efter några av de närvarande föräldrarna. En snigel fick heta Kajsa och den verkade väldigt pigg och alert jämfört med de andra. Tyvärr var Kajsa också mycket ofokuserad. Här ser ni henne krypa iväg på en pinne istället för åt höger dit hon skulle.

Snigeln Lasse (närmast kameran till vänster) tog ledningen. Kajsa fortsatte sin färd mot okända mål.

En annan aktivitet som ägde rum på söndagens knytte var att bygga hus till maskarna. Maskar och sniglar var temat och huset till höger byggdes av Nike. Nära kompisens, så nära att det blev radhus där maskarna kunde bo och lätt gå och hälsa på varandra :-).

Skulle varit på väg till Island nu

Eller åtminstone på Arlanda. Eller på väg dit. Nu blev det ju inte så, och det känns inte så roligt. Island finns ju kvar förstås, det är inte det utan snarare att inget blivit alls som jag tänkt mig. Det var länge sen saker gick min väg här i livet känns det som.

Livet suger.

SSWC10

Med buller och bång släpptes biljetterna till årets Sweden Social Web Camp klockan 19.00 ikväll. Mindre än en timme senare var de slut, alla 250. Det var till och med 251 som var slut, fråga mig inte hur det gick till :-).

Jag var där förra året. Det var alldeles alldeles underbart och fantastiskt. I år blev det lite knepigare att bestämma om jag ska åka dit eller inte. Om jag ens orkar åka dit. Det är 80 dagar kvar twittrade någon. Hur mår jag om 80 dagar? Får jag någon sorts behandling just då? Mår jag bra? Hur mycket ork har jag? Ingen aning! Men så bestämde jag mig i alla fall. Jag åker. Jag ska dit om jag så ska krypa från bryggan upp till var jag nu ska bo, om det blir i rum, stuga eller tält.

Så, jag satte helt enkelt igång med att försöka boka, vilket blev en pärs eftersom mitt kort inte var anslutet till en verifieringstjänst. Efter att ha lyckats fixa det fick jag plötsligt meddelande om att campet nu var fullbokat. Panik! Men det ordnade sig, det var bara en teknisk detalj. Kunde äntligen, äntligen pusta ut i vetskapen att det nu finns en bokad och betald plats till mig på campet.

Återstår detaljen med var jag kommer att få bo. Eftersom jag inte vet i vilken form jag är skulle det varit skönt att veta att jag hade ett rum bokat, helst ett enkelrum, men det är nog bara att glömma. I värsta fall finns det inga sängplatser alls, och då blir det tält. Nå, det får väl gå det med. Jag får helt enkelt bestämma mig för att jag kommer vara i mitt livs toppform i mitten av augusti så jag orkar med. Ja, det säger vi att jag ska vara va? :-)

En dag på stan i Nypan

Behöver jag förklara för någon hur vedervärdigt det var att kliva upp när klockan ringde vid halv sex imorse? Nej, jag tror ni förstår. Jag var fullkomligt förbi av trötthet. Funderade på att dra täcket över huvudet och bara skita i alltihop. Men det gick ju inte såklart.

Nike var mycket exalterad över att få gå till sin dagmamma så tidigt på morgonen och få äta frukost! Vilken grej! Hon verkade mycket nöjd när jag lämnade henne strax före sju för att gå iväg till bussen.

Kom i galet god tid till sjukhuset och snälla som de är på radiologen i Nyköping fick jag komma in lite tidigare också. Jag trodde jag gjort en likadan röntgen förut och när sköterskan började prata om att en del kände sig varma och som om de kissat på sig som biverkning av kontrastvätskan tänkte jag att, det lär väl inte hända mig eftersom jag aldrig märkt det nån annan gång. Men jodå, helt plötsligt kändes det verkligen som om jag kissat på mig! Där låg jag halvnäck i en snurrande maskin som låter som en torktumlare och höll andan precis som man ska, och så kändes det som om jag kissat på mig. Hur skumt som helst. Och nej, det var bara så det kändes, det kom inget kiss på riktigt tack och lov. Många underligheter får man prova på när man är i cancerbranschen.

När jag var klar och precis tänkte studsa upp bad sköterskan mig ligga ner en stund till eftersom det var en skolklass på besök i kontrollrummet. Sneglade bakåt och där stod en hel högstadieklass. Betvingade en stark lust att slita av mig peruken och studsa upp halvnäck (utan tröja och behå och med neddragna brallor) och vifta med armarna. Det hade varit skoj att se deras chockade miner då. Sån är jag. Jag får alltid såna knäppa tvångstankar men jag gör tack och lov aldrig verklighet av dem. Lika bra det kanske. De kunde ju fått men för livet de små stackarna.

Eftersom allt gått så snabbt och smidigt, var jag klar redan när jag skulle börjat. Tog en promenad neråt stan. Ni som inte varit i Nyköping har faktiskt missat en väldigt trevlig liten kuststad. Målet var Hellmanska gården, där det blev en fika ute på gården bland gråsparvarna och rökarna. Jag tror alla som var där rökte utom jag. Inte för att jag vill framstå som rökningsfascist men det är rätt irriterande, även utomhus och trist att man inte kan sitta ute utan att röken kommer från alla håll. Fick trösta mig med den vackra magnolian som blommade mitt på gården, fantastiskt fin!

Sen kom Tomas direkt från jobbet och mötte upp. Det blev en sväng på stan och några relativt nödvändiga inköp. Ett vääääldigt tråkigt inköp ;-) var ett par nya skor som är öppna i tårna. Har börjat få så ont i stortånaglarna, vilket tydligen är en vanlig biverkning av cellgifterna. Att gå i skor med tå är inte så jättskönt direkt när naglar och nagelband ömmar... Efter ett nedslående besök på Din Sko (näääää gladiatorsandaler inte på mig tack) hamnade jag på Eurosko där jag hittade ett par skor som både var snygga och supersköna. Så jag kände mig väldigt nöjd när jag väl kommit över snålheten och hostat upp vad de kostade.

Hann naturligtvis med en sushilunch på Kohiro också. Nu ska jag skriva matshoppinglista. Ikväll blir det rödbetsbiffar.

Röntgen imorgon

"Vi har fått en remiss för datortomografi av bröstkorg och har reserverat en tid för dig"

Imorgon är det alltså dags för ett besök på radiologiska kliniken i Nyköping igen. Jag antar att den här röntgen görs för att kolla upp om lungorna blivit bättre eller sämre sedan behandlingen påbörjades. Jag har svårt att tro att det inte kommer att synas någon förbättring. Jag varken hostar eller har syrgas längre och andfåddheten minskar tror jag, även om det inte går särskilt snabbt längre med flåset. Sist någon kollade syresättning låg den på 97-98 och det är ju ett värde som är alldeles normalt och bra.

Idag promenerade jag med Nike upp till knytteplatsen. Bestämde mig för att det ta mig tusan var dags att ta en rejäl promenad och att jag skulle orka uppför den extremt sega och långa backen. Och visst gick det. Även Nike var grymt duktig, hon pinnade på med sina korta små ben. När jag kom hem tittade jag på kartan och det är hela 2,6 km hemifrån oss till knytteplatsen i skogen. Inte illa gått av en 3,5-åring, hon gick precis hela vägen! När vi skulle hem var hon rätt trött dock så då åkte hon vagn större delen av vägen, men gick snällt uppför backarna så mamma fick en chans att orka. Med en liten omväg på hemvägen visade kartan sedan att jag gått 5,5 km idag. Och jag var inte vrålslut. Jag kan inte tro annat än att lungorna blivit bättre, men det är svårt att inte vara lite nervös i alla fall.

Så håll gärna tummarna för mig imorgon bitti :-). Håll också tummarna för att jag lyckas kliva upp vid halv sex imorgon. Fattar inte hur det ska gå till. Dags för sängen för länge sen!

Åk kollektivt

Hittade länken till det här klippet på SNs webbsajt. Erik Rask, Rasmus Gustafsson, Jessica Berge, Viktor Renberg, Caroline Flink, Vincent Englund heter de medverkande enligt informationen på You Tube och de verkar gå i klass Esmu3 på Wendela Hebbegymnasiet i Södertälje.

Smarta och begåvade hela gänget!

Att ha cancer - ett sociologiskt experiment

Efter att i snart två månader ha levt som cancersjuk har jag gjort en del intressanta iakttagelser. Först och främst att människor är fantastiska i stort sett. Det finns så många som verkligen bryr sig och som jag vet tänker på mig och verkligen innerligt känner empati och vill hjälpa om det behövs. En del av dessa människor känner jag eller kände jag knappt tidigare, en del har verkligen klivit fram och visat vilka stora hjärtan de har. Helt fantastiskt och något som verkligen ger mig hopp om mänskligheten. Det finns massor av medmänsklighet och fina människor där ute, det har jag lärt mig under dessa veckor. Det är stort och vackert och jag behöver bara tänka på det en deppig dag för att känna mig glad ända ner till tårna.

Sen har vi de andra. Som inte riktigt beter sig som den stora massan. Hittills har jag identifierat tre olika grupper. Jag kan nästan ge mig fan på att det finns fler som jag inte upptäckt ännu, misstänker att en och annan kan tipsa och berätta i kommentarsfältet.

Hur som helst har vi grupp 1 - undvikaren. De som slutar ringa och/eller går över på andra sidan gatan när de ser den sjuka. Jag antar att de inte vet vad de ska säga. Är du en undvikare ska du få ett tips av mig - det går bra med t.ex. "Hej!" eller "Hur mår du?" Jag lovar att varken bitas eller skrika. Jag hejar tillbaka eller svarar "Jag mår bra." för jag lovar att jag inte drar hela cancerstoryn från början till slut om du frågar. Är ganska trött på den själv och för min del går livet vidare ungefär som vanligt och jag mår ganska bra för att vara sjuk så det är vad som gäller. Vill man vara lite wild and crazy som undvikare och verkligen utmana sig själv kan man ju pröva med "Jag hörde att du är sjuk, snygg bandana du har på huvudet förresten!" Det funkar också.

Sen har vi grupp 2 - cancergroupien. De är inte så många men de finns. Jag är övertygad om att de finns även på nätet men där märks de inte på samma sätt som i verkligheten, för att jag tror att nätcancergroupien lever ett ganska tyst och anonymt liv, läser mycket och gör sällan väsen av sig. Verklighetens cancergroupie däremot framstår till en början som någon som verkligen bryr sig men ganska snart börjar det märkas att groupien mest är intresserad av cancern och tycker att du själv är rätt ointressant. Cancer, död och elände är groupiens intressen. Det här låter helt bisarrt men jag är ganska säker på att fler sjuka känner igen den här gruppen. Eller är det bara jag som har otur? ;-)

Till sist har jag identifierat grupp 3 - huvudklapparen . Som helt enkelt tror att cancer leder till att du blir lite dum i huvudet och inte förstår ditt eget bästa. Som tror att du blir lite lätt förståndshandikappad på grund av din cancer, som kan sitta i bröstet, huden, lungorna eller stortån. Det kan yttra sig på lite olika sätt. Klappar på huvudet eller kommentarer om att "du hade nog resonerat annorlunda om du varit frisk" eller goda råd som man aldrig skulle gett till en frisk vuxen människa, för att det skulle framstått som helt horribelt att tilltala vuxna människor på det viset. Jag är 41 år på det 42:a. Normalintelligent, hyfsat allmänbildad och på det hela taget betraktad som en ganska förnuftig person. Det har liksom inte förändrats. Jag är fortfarande intresserad av samma saker som för två månader sen. Ja, det är faktiskt så att jag i stort sett är samma person. Cancern har inte haft någon livsavgörande personlighetsförändrande effekt på mig. Den har varken fått mig att bli rojalist, socialdemokrat, nykterist eller att börja gilla konserverad ananas. Jag är ledsen att göra er besvikna men så är det.

Ja, det är kul nästan jämt. Lite intressant är det förstås, även om det ibland är irriterande och till och med riktigt ledsamt hur vissa människor faktiskt beter sig (eller inte beter sig). På ett sätt har jag nog ändå förändrats under dessa veckor, och det är att jag inte känner att jag längre har tid att lägga på det som tar mer energi än det ger. Jag har mindre tålamod med energikrävande människor och situationer. Jag skiter i det. Det är inte värt det.

Om man vill frossa i cancer och död får man gärna göra det, men inte i min cancer och död (som dessutom ska dröja länge innan den kommer, sorry sorry alla dödendiggare). Vill man sluta ha kontakt med mig får man gärna ha det. Jag kan inte råda över det, men kom inte sättande om några månader med "Jag tyckte det var så svårt att veta vad jag skulle säga". Fine, det var det säkert, jag kan till och med förstå det. Men risken att en människa som gjort så får en plats i mitt liv igen är ganska liten. Om du vill behandla mig som mindre vetande säger det mer om dig än om mig. Vissa får cancer och förblir helt normala, andra är hopplösa fall livet igenom. Inget att göra åt saken annat än att gå vidare och ägna sig åt det goda i livet. Och det finns det massor av, det är också något jag lärt mig tack och lov!

Trädgårdsblogg!

I morse klev vi upp vid sju jag och Nike. Hade en rätt lugn morgon innan Tomas kom hem. Åkte in till Gnesta och köpte lite tyg, cirkusbiljetter och plantor. Hann med en fika på Humbles också samt proviantering av lördagsgodis på Jarbells.

Sedan blev det hårt slit i trädgården. Hade tänkt så luktärt och krasse idag men tänk så praktiskt - det fanns ju småplantor av dessa på Blomstergården! Tur det, jag som är så sent ute med odlandet i år. Dessa åkte ner i jorden tillsammans med drakmynta, vit storklocka och jättevallmo. Varje år är det samma sak i rabatten som är närmast huset och altanen. Jag planterar en massa fint. Det dör. Alltid är det nåt. Förra året blåste en klematis sönder, slets av helt enkelt och kom aldrig igen. I vintras dog björnbärsbusken och en jättefin euphorbia jag fått av snälla Malin. Och en salvia också, men det hade jag nästan räknat med. Stockrosen hade gjort sitt, men den är ju bara tvåårig så något annat var väl inte att vänta. Tomt och trist alltså.

Nu är det väl bara att hoppas att de nya växterna klarar sig. Läser att drakmynta "nästan blir som ett ogräs". Låter perfekt det. Den blir granne med ett stadigt bestånd med engelsk vallmo. Också ett nästan-ogräs. Sedan storklockan, en stor blåklocka alltså. Fast vit. Den ska tydligen inte heller vara så kinkig. Men sniglarna gillar den. Lyckligtvis trivs inte sniglarna i rabatten mot huset, det är alldeles för soligt där tror jag, så de håller mest till i de lite mer skuggiga rabatterna. Vi får väl se hur det går. Och så vallmon. "Frösår sig ymnigt" bådar gott. Det kan ha blivit jackpot i år när det gäller växterna, vi får väl se.

Oj nu blev det trädgårsblogg! Det var verkligen inte meningen :-). Ljuvligt att vara ute i trädgården är det i alla fall nu. Det kanske kommer bilder också nån dag...

Nässköljning är grejen!

Nu måste jag åter terrorisera er med historier från mitt nässköljande liv. Har nu testat nässköljningskannan i tre dagar och jag måste säga att den är helt fantastiskt bra. Vilken skillnad det blev, trycket i bihålorna försvann och jag har inte blött näsblod sedan jag började skölja. Tycker också att jag haft mindre besvär av pollen, tror dock att halterna i luften minskat något de senaste dagarna.

En riktigt bra investering på en hundralapp alltså!

Jag vill ju också testa

Vill väl inte vara sämre än fantastiska Linda så jag har nu också anmält mig till att bli testpilot hos Smartson. Testas ska en Canon EOS550D men vem som helt fattar ju att Smartson får en massa desperata fotografwannabes som jag att blogga om dem på det här sättet ;-). Självklart nappar jag direkt!

Som viktiga anledningar till att just jag ska få testa kameran vill jag särskilt framföra att:

• Jag är en total kameraidiot. Det är förmodligen intressant för er att säkerställa att även en sådan förstår vad som är fram och bak på kameran och hur man över huvud taget får den att ta något som liknar en bild.
• Jag lever ett relativt ointressant liv. Klarar kameran dassiga bilder från min trista vardag kan den bli en försäljningssuccé.
• Det här är en cancerblogg, ingen fotoblogg. Det kan möjligen hända att jag med en riktigt bra kamera lyckas fotografera mina behandlingar på onkologmottagningen. De sker i en skum källare där min egen kamera inte vill samarbeta utan blixt. Och vem vill ha blixtbilder från onkologen? Inte jag i alla fall. Hur som helst funkar inte heller mobilen där nere i radioskkuggan så det vore skoj att ha en ny kamera att leka med när jag sitter där och får medicin i två timmar. Cellgift i motljus tror jag skulle bli en bra bild. Droppställning från ovan också.

Ja, det var väl mina argument för att bli testpilot. Alla kan inte vara kameraproffs. Så är det bara :-D

Pendeltåg till Björnlunda - varför inte?

Idag ägnar SN ett uppslag om skofrågan. Fåtalet bloggläsare minns att det var det enda jag skrev om i princip för ett år sedan. För nytillkomna läsare kan jag kort berätta att man i vår kommun beslutade sig för att mellanstadierna i kommunens ytterorter skulle läggas ned och barnen i Björnlunda, Laxne och Stjärnhov skulle köras med buss in till skolor i Gnesta. Det blev ett jäkla liv förstås, och till sist fattades beslut om att femmor och sexor skulle bussas till Gnesta medan fyrorna fick stanna kvar.

När vårterminen började stod ungarna upp i överfulla bussar som saknade sittplatser medan bussarna halkade omkring på de hala vintervägarna. Efter några veckor satte man in extrabussar så alla ungar fick sitta åtminstone. Annars har jag fått uppfattningen att många barn är nöjda med att gå i skolan inne i Gnesta. Det har varit spännande och roligt att få nya kompisar och undervisningen har fungerat bra.

Men egentligen är ju inte det här någon särskilt bra lösning. Att ha barnen åkandes ute på vägarna är ett dåligt alternativ av flera olika skäl - säkerhetsmässigt, miljömässigt och för skolbussarna är ett ställe där det inte finns några vuxna och ett utmärkt ställe att frysa ut och mobba.

På sikt är det också ytterligare ett sätt att långsamt döda ytterorterna. Att det finns en skola är viktigt när barnfamiljer funderar på var de ska bo.

Kort sagt - det gynnade inte Björnlunda, Stjärnhov, Laxne, miljön eller barnen att femmorna och sexorna flyttades in till Gnesta.

Hur det blir efter valet är det ingen som vet. Flera familjer valde, naturligt nog, skolor på närmare håll - flera av dem som tidigare hade barn i skolan i Stjärnhov hade närmare till skolor i Flens kommun istället för Gnesta och barnen fick börja där istället. Jag förstår och respekterar det beslutet, men samtidigt innebär det förstås att Kvarnbackaskolans elevunderlag minskade ytterligare och att skolan hamnade i en än mer besvärlig sits. Henric Sörblad (m) får det i dagens tidning att låta som om detta är den stora anledningen till att det inte finns mellanstadier i ytterskolorna. Det stämmer knappast, även om det komplicerar bilden något. Det var allianspolitikernas beslut som lade ner de två mellanstadieklasser, inte föräldrarnas skolval.

Klart är väl i alla fall att beslutet om återinförande av klass fem och sex i ytterorterna måste fattas tillsammans med föräldrar, lärare, elever, tjänstemän och politiker. Vad blir egentligen bäst för alla inblandade? I både Stjärnhov och Laxne är dessutom elevunderlaget inte något vidare, hur får vi ihop klasser där?

På sikt är det svårt att få det att fungera, inflyttningen till ytterorterna måste öka. Det går inte att satsa enbart på Gnesta centralort, det måste satsas även i Björnlunda, Stjärnhov och Laxne. Något jag brinner särskilt för är pendeltåg till Björnlunda. Det är inte någon ny fråga utan den har varit uppe tidigare under åren. Har jag förstått saken rätt skulle Björnlunda vara ett utmärkt ställe att dra tåget till. Banvallen ligger i en sådan höjd att det gör det ganska okomplicerat att bygga en perrong. Signalerna i signalsystemet är placerade på ett passande sätt. Jag kan uttrycka mig på fel sätt här, järnvägsspråket är jag inte så bra på, men kontentan är i alla fall att det är relativt okomplicerat att dra tåget vidare från Gnesta till Björnlunda. Stjärnhov skulle vara svårare, pga banvallens läge och signalernas placering.

Sen är det förstås ingen superenkel sak att dra om ett tåg förstås. Trafik ska planeras och allt det där. Men det verkar åtminstone långt ifrån omöjligt. Sedan skulle vi få se på inflyttning i ytterorterna! Om Laxne, som ligger vid sidan av, skulle gynnas är kanske inte troligt, men både Björnlunda som skulle få tågförbindelse och Stjärnhov som skulle få en mil närmare pendeln skulle få ett rejält lyft. Det är jag säker på.

Frågan verkar dock helt död i Gnesta kommun. Jag har inte hört något parti mer än miljöpartiet driva den och inte ens vi har drivit den särskilt hårt (åtminstone inte på senare år). Varför? Nej, det är helt klart dags att ta upp denna fråga igen. På allvar. Sedan kommer vi inte ens behöva diskutera nedläggning av skolor och avfolkning av landsbygd och ytterorter.

Tävla och vinn Gröna recept för godare mat

Bild från Miljöpartiet de gröna på Flickr

Idag lagade jag svartrotssoppa med rökta räkor från Gröna recept för godare mat. Riktigt, riktigt god blev den soppan, rekommenderas!

Eftersom jag har slutat äta rött kött och vill äta så mycket vego som möjligt är det inte helt lätt att hitta på mat varje dag här hemma. Helst ska ju Nike gilla det också, hon är väl inte världens mest lättflörtade när det gäller att smaka på nya saker.

Jag behöver er hjälp helt enkelt - och därför utlyser jag nu en tävling om det bästa vegoreceptet. Förutom äran får vinnaren ett ex av ovan nämnda bok. Det är inte någon tjock kokbok med massor av recept, men det finns ett gäng som verkar värda att pröva och alla rätter är klimatsmarta såklart! Det kan också hända att man vinner någon annan liten överraskning... :-)

Reglerna är enkla - posta receptet som en kommentar till detta inlägg eller maila det till mig om det krånglar med kommentarsfunktionen. Jag försöker på något vetenskapligt sätt välja ut lagom många finalister som jag sedan provlagar. Därefter utser jag enväldigt en vinnare. Sista dag att tävla är 30/5, alltså nästa söndag.

Nu hoppas jag på många smarriga recept så att vi slipper äta samma gamla vegomat dag ut och dag in här...

Kanske ett något näsvist inlägg

Här om dagen beställde jag en nässköljningskanna från Örtapoteket. OK jag vet. Den ser lite lätt ekivok ut. Men mina nässlemhinnor och bihålor krånglar så något måste göras. Nässköljning tänkte jag då. Jag provar. Sagt och gjort, idag var det dags för premiärsköljningen. Det går till så att man löser upp lite salt i kannan. Vattnet ska vara kroppsljummet. Måttsked för saltet medföljde. Det bästa salt jag fick tag på var havssalt från ICA.

Sedan in med pipen i näsan. Först var det obehagligt men sen började det plötsligt bara rinna vatten ur motsatt näsborre. Det kändes mest som att vara ute i havsvatten och simma och få lite vatten i näsan. Fast mer Medelhav än Östersjö. Förmodligen ser man ganska fånig ut när man sköljer men det är ju inget som behöver göras offentligt.

Nu blir det ett par sprejningar med Nozoil också. Kanske min näsa bättrar på sig lite och jag slipper täppta bihålor (det känns faktiskt redan lite bättre!) och näsblod.

(Bilden lånade jag helt fräckt från Örtapoteket)

En månads plågor kvar

En månad tills prinsessbröllopet går av stapeln. Det går inte att undkomma. Tidningar skriver och tv sänder. I början tänkte jag att det var väl bra, folk vill ha det här, det skapar uppmärksamhet kring Sverige och turistnäringen kommer blomstra. Nu förstår jag inte riktigt hur jag ska stå ut. Det är överallt. Det är som om det aldrig hänt något mer intressant och viktigt i Sverige någonsin. En del är emot, andra är för, men alla har en åsikt. Det går inte att komma undan. Och nu bloggade jag om det också så nu slipper ni det inte här heller ;-).

Affordable luxury

Hm... OK, lite fånigt kanske men det handlar i alla fall om en god sak, så visst - Lindex släpper nån kollektion de kallar Affordable luxury. En designer som heter Ewa Larsson har gjort kläder för Lindex räkning. De ser absolut fina och lyxiga ut men storlekarna är, ärligt talat, larvigt små. En av klänningarna görs i storlekarna 34-38. Hm....

Men men, nu auktionerar man ut kit med flera plagg och acessoarer på Tradera och pengarna går oavkortat till Cancerfondens kamp mot bröstcancer. Så för den här gången då Lindex. Jag länkar. Men trist är det med de små storlekarna.

Gnesta tar emot flyktingbarn

Äntligen! är väl på sin plats att utbrista. Mikael Clemens ställde en interpellation till Henric Sörblad (m) i september förra året. Den handlade generellt om flyktingmottagningen men tog också upp frågan om flyktingbarn.

Nu blir det fem barn till Gnesta. Jag håller med Mikael om att det inte alls är onödigt att ordna särskilt boende för barnen/ungdomarna. Kanske behöver vi ta emot fler barn och ungdomar för att det ska vara ett alternativ, bra så. Detta är ett ansvar alla kommuner i Sverige måste dela på, inte bara ett fåtal.

Livets visdom

Bild lånad av zen/Flickr CC

"Jag tror fan har satt sig i gräset, sa kärringen och torkade sig med en brännässla."

På något sätt känns det som mitt liv kondenserat till en mening. Jag försöker lära mig att bli bättre på att hålla utkik efter djävulens små stickiga blad och istället plocka mjukt gräs...

Nu vänder det

Imorgon har det gått en vecka efter senaste behandlingen och då brukar det vända till det bättre. Någonstans har jag läst att behandlingarna blir slitigare för varje gång, men jag måste nog säga att det möjligen varit lite olika efter de tre behandlingar jag fått, men inte värre åtminstone.

Efter första behandlingen var tröttheten det största problemet. Efter andra behandlingen var det blåsig/svampig mun. Nu efter tredje behandlingen är det värken som varit det värsta. Ingen gång har jag haft minsta illamående, det är jag väldigt, väldigt tacksam för.

Dagens värsta har annars varit pollenchocken. Snoret droppar som om näsan var en läckande kran. Jag nyser och nyser och nyser. Det har dock inte hindrat mig från att vara ute i det underbara vädret idag. Efter kosläppet åkte vi in till Gnesta och åt lunch på Gnesta Wokhus. Har inte varit där sedan de bytte ägare, blev positivt överraskad - maten var klart godkänd.

Sedan lät vi oss glatt ruineras på Gnestas dyraste mataffär Hemköp Stopp. Just det, Hemköp Stopp är verkligen rätt namn, maken till hutlösa matpriser får man leta efter. Stopp, stanna, tänk efter innan du träder in genom portarna. Dock var jag på jakt efter en del skumma ingredienser till kvällens middag som inte gick att hitta på ICA Jarbells i Björnlunda, så vad skulle vi göra?

Kvällens middag blev sedan en rätt ur Gröna Recept för godare mat som Tomas hade med sig från kongressen. Tomat- och koriandersoppa blev det. Gott tyckte jag. Ointressant tyckte Nike som åt macka istället. Starkt tyckte Tomas. Nästa gång ska vi nog testa rödbetsbiffar. Eller svartrotssoppa med rökta räkor.

Sedan fick jag någon sorts energiboost av något slag. Kanske var det den starka soppan. Jag fixade i trädgården och städade på altanen. Nu sitter jag och hoppas på fint väder imorgon bitti. Riktigt varmt så det går att äta frukost ute. Det vore grejer det. Tyvärr verkar det som om det ska regna och vara ganska kallt. Jag kanske sitter där i fleecetröja och raggsockor ändå och dricker varm choklad eller nåt.

Nu är kossorna ute

Idag på morgonen bevistade vi årets ko-släpp på en gård som heter Smedsta som ligger precis utanför Björnlunda. Korna var ystra och glada men lite förvånade tror jag när de kom ut, nästan som om de inte trodde att det var sant :-). Lite bilder på de glada korna blev det i alla fall! Fast på bilden ovan ser ni Nike efter att ha stuckit in huvudet i lagårn. Hm... man kan ju tro att hon är stadsbarn och inte bor bara ett par kilometer bort...

Ja kalvarna var inte med ute i hagen, de går för sig själva. De är så söta och finns det något som går upp mot att bli slickad på handen av en sträv kalv-tunga? Nike var lite rädd för dem i alla fall, de var lite väl sociala tror jag.

Höns finns det på gården också. Jag vågade gå in i hönshuset fast jag lider av lite lätt fågelskräck...

Mammografifunderingar

Den 11/3 förra året gjorde jag en mammografi. Den första någonsin för min del, jag blev kallad i det vanliga programmet som drygt fyrtioåring. Jag var inte speciellt orolig för att den skulle visa något konstigt, jag hade ju inte känt något själv. Min mamma fick visserligen bröstcancer som mycket ung och någon gång strax innan jag själv fyllde trettio började jag fråga vårdpersoner jag råkade på (mödravårdscentralen och liknande) om jag kanske borde göra extrakoller men ingen verkade särskilt oroad för min del. Det var ju ingen annan än min mamma som haft bröstcancer i min släkt så det var säkert ingen fara.

Nåväl, testresultatet kom och det fanns inget att anmärka på mammografin. Bara nio månader senare kan man säkert säga att jag hade en fullt utvecklad bröstcancer som var spridd till lungorna. I efterhand går det ju aldrig att säga när den där bröstcancern dök upp. Fanns den där redan i början av mars 2009? Missade man den på mammografin? Eller är det en synnerligen aggressiv sort som började växa efter mars 2009? Som uppstod och spred sig på bara några månader?

Hur säkert är det med mammografi egentligen? Jag har ärligt talat inte hört talas om någon som konkret deklarerat att man med mammografi kan missa tumörer. Jag har googlat och googlat och försökt få fram fakta om detta men inte lyckats hitta något. Det enda jag hittar om osäkerheten när det gäller mammografin, är det motsatta - att man kan få ett besked om att man hittat något som sedan visar sig vara ofarligt. Jobbigt förstås, men inte långt lika ödesdigert som att man missar något elakartat som finns där.

Jag vet inte hur det ligger till. Hur säker är mammografin egentligen? Hur vanligt är det att man missar tumörer? Om det är så att man missar tumörer, varför finns det ingen information om detta, för i alla fall jag kände mig så säker så säker på att jag inte hade bröstcancer just de månaderna efter jag godkänts på mammografin. Troligen fördröjde det diagnosen, jag tänkte liksom aldrig på att min svullna arm kunde ha med hostan att göra, i alla fall inte att det skulle röra sig om bröstcancer. Jag var ju som sagt godkänd på mammografin bara några månader tidigare. Hade jag varit mindre säker kanske jag funderat i de banorna, jag vet inte, men tanken gnager. Kanske hade jag sluppit det värsta.

Eller ännu värre - att det fanns en knöl där som man faktiskt missade. Att jag sluppit spridningen och allt jävla skit den innebär för mig om man bara sett den. Tänk om det är så? Jag vet inte om jag vill veta. Den läkare som berättade för mig att jag hade en spridd bröstcancer frågade om jag ville att de skulle granska bilderna. Jag vet inte om jag vill. På ett sätt känns det som om det skulle vara skönt att veta. På ett annat sätt känns det som om det inte spelar någon roll alls nu. Och det gör det förstås inte heller. Det ändrar inte någonting.

Men. Jag skulle nog trots allt vilja veta hur säker undersökningen är. Kan man lita på att man är frisk om man är godkänd på mammografin? Och om man inte kan det - varför får vi inte den informationen?

Sol och halsont

Ett obehagligt halsont smög sig på mig igår och det vägrar släppa. Men inget värre än så, ingen feber eller annat elände så det är kanske inte så mycket att klaga över.

Vädret har varit toppen idag i alla fall. För första gången sen jag vet inte när har jag varit ensam hemma längre än bara en kort stund. Har inte gjort många knop idag, tagit det lugnt och försökt vila halsen och den värkiga kroppen i solen. Sedan ner och hämta Nike och så införskaffande av föda i affären.

Nu grillas en pizza hårt i ugnen. Degen färdigköpt på rulle. Vilket förfall. Men det var ungefär vad jag orkade med idag. Tror middagen kan intas ute på altanen i alla fall, härligt!

Nu svider det

Något händer helt klart med cancern efter att jag fått en behandling. Det gör ont på de ställen där jag vet att den finns. Det svider i lungorna och känns nästan som om jag får lite "kramp" eller vad man nu ska kalla det. Svårt att förklara, men jag är övertygad om att något sker inne i kroppen och på det stora hela känns det riktigt bra.

Även om jag inte orkade släpa mig till skogen idag har vi haft fikasällskap jag och Nike. Ett gäng glada twittrare dök upp och fikade våra muffins. Lakritskex fanns också men jag tror Nike åt upp det mesta i den vägen. Vi hade väldigt trevligt i alla fall, jag behöver verkligen den sociala biten, den är jätteviktig för att jag ska må bra. Svårt ibland bara med tanke på infektionskänsligheten... men ännu är jag ju inte inne i de mest känsliga dagarna.

Nu väntar jag strax hem Tomas från kongressen, han verkar ha varit på flera intressanta seminarier och träffat många spännande gröna människor från hela landet, ska bli roligt att höra vad han har att berätta.

Nu kom värken

Vaknade och kände mig som en nittioåring imorse. Ont i hela kroppen, och inte nog med det, det är en märklig känsla av värk och även svaghet. Som om benen inte kommer att hålla. Tog värktabletter och de tog faktiskt det värsta när det gällde själva värken, men tja... toppformen är långt borta.

Ställde in Knytte idag, vet inte om det var någon större förlust eftersom det började regna. Lovade Nike att baka istället och det var helt OK för hennes del. Nu har vi supergoda kanel- och blåbärsmuffins på svalning och får fikabesök om någon timme.

Har följt kongressen med ett halvt öga och funderar på frågan om arbetstidsförkortning. Bra att kongressen röstade igenom 35-timmarsveckan. Jag har aldrig förstått varför det är någon sorts naturlag att man ska arbeta exakt 40 timmar i veckan? Vad är det som säger att det är just det rätta? Nej, jag tror inte att vi behöver arbeta så mycket som vi arbetar idag. Det är inte bra för någon. Inte för oss, inte för våra barn och inte för miljön. Inte i långa loppet i alla fall. Måste fortsätta mitt läsande av Christer Sannes Keynes barnbarn som jag tappade bort någonstans i vintras. Varför sliter vi halvt ihjäl oss för att konsumera galet mycket? Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Mål ska man ha

Läser tillbaka i bloggen om den målbild jag satte upp för mig själv i början av april. Jag inser att jag mår mycket bättre nu än jag någonsin trodde jag skulle göra då. Jag kan inte påstå att jag är i mitt livs bästa form, men jag mår mycket bättre fysiskt än jag trodde jag skulle göra. Trodde att jag skulle må sämre av cancern och sämre av behandlingarna också. Jag är så tacksam över att det inte blivit så. Jag orkar dra mig runt, jag orkar det viktigaste. Orkar inte allt jag vill göra, men jag orkar oftast något åtminstone. Det är viktigt att orka med vanliga saker. Att ta en fika, eller gå på knytte eller pyssla i trädgården. Ibland krävs det ganska mycket ansträngning för att få ihop till orken, men det får det vara värt. Man får prioritera ibland helt enkelt.

Nu sätter jag upp nya mål. Jag har fokus riktat framåt. Nästa år skulle visst Miljöpartiets kongress vara i Karlstad hörde jag. Jag kommer, det går ju inte att missa den nästa år också. Idag planerade syrran och jag att rida islandshäst mot slutet av sommaren eller början av hösten. September låter lagom. Så jag får upp flåset lite mer, det är ju liksom roligare då. Trädgården ser för jäklig ut bitvis och jag har ett växthus som måste grävas ur. Massor att planera för och den här sommaren räcker inte alls till så det blir till att planera flera somrar framöver om det ska bli nån ordning här hemma!

Sommarvärme helt plötsligt

Kylan som hållit i sig så länge var plötsligt bara försvunnen idag. Efter en natts regnande sken solen från en klarblå himmel och det har varit uppåt 25 grader i skuggan! Skönt! Någonstans har jag läst att cellgifter jobbar bäst i värme, i så fall har de jobbat bra de små liven i dagens hetta. Särskilt när vi satt i bilen på väg upp till öppet hus i Åkers Bergslag. Det var mest hästarna som lockade småtjejer och även ett par mammor ;-). Till de tre minstas stora lycka erbjöds ponnyridning, Nike och hennes kusiner red nöjt på de små shettisarna. På bilden ser ni Nike i full action. Hon var ganska kaxig i början och ville upp upp på den lilla hästen, men när det väl bar iväg blev det lite läskigt och hon ville hålla mig i handen. Fast efter en stund kände hon sig säker i sadeln och släppte.

Sen åkte kusinerna hem och nu är Nike och jag alldeles ensamma här hemma. Det var ett tag sen vi var det under någon längre stund, men det känns faktiskt riktigt skönt. Även om jag är ganska trött efter onsdagens behandling har jag fysisk ork som gör att jag klarar vardagen åtminstone. Jag kan gå i trappan utan att bli särskilt andfådd, bara en sådan sak. Jag har mina små "indikatorer" på hur bra jag egentligen mår. En sådan är andfåddhetsgrad i trappan. En annan är om jag kan ligga på höger sida utan att rossla.

Dagens nya fräscha biverkning annars är rejält näsblod. Första gången, men det var väl kanske väntat. Måste komma ihåg att köpa sån där näsolja och smörja upp slemhinnorna lite. Annars mest trött och sliten, men värmen gör så gott att det går att leva med idag.

Full rulle på biverkningarna

Halsbränna, helt rubbat smaksinne, ömma slemhinnor och på väg att få blåsor i munnen, trött, trött, trött, trött...

Allt infann sig redan dagen efter behandlingen, igår alltså. Jag som tyckte att dagen började så bra, men framåt kvällen var det inte så bra längre. Tröttheten hängde med hela dagen. Jag var vaken i totalt 12 timmar.

Men det kunde varit värre. Mycket värre, jag kan leva med det här bara cellgifterna och antikropparna gör sitt jobb. Dessutom gick svullnaden i armen/handen ner under natten, har varit ganska svullen under några dagar, men idag ser det väldigt bra ut. Om man bara tittar på högerarmen ser den förmodligen helt normal ut, men jämfört med den vänstra är den lite svullen. Om någon undrar beror svullnaden på att lymflödet är lite kackigt på grund av att det finns cancer i lymfkörteln i armhålan.

Miljöpartiets kongress i helgen

Jag skulle egentligen varit där, men cancerskiten satte stopp för de planerna. Var med förra året för första gången och det var så fantastiskt roligt och givande så jag egentligen inte alls ville missa detta för allt i världen. Men så blev det.

Nu finns det som tur är lite tröst i eländet. Inte för att det alls är samma sak som att vara där, men det finns mycket att se därifrån här åtminstone.

Är trött som sjutton nu. Är på väg mot yogamattan men jag tror jag ställer in. Funderar på sängen istället, fast jag klev upp vid tjugo i elva i morse...

Dagen efter

Mår ganska OK än så länge, tröttheten kommer nog inte förrän imorgon när det är slut på kortisonintaget. Nike och jag har ägnat åt oss pärlplatteläggning. Eller rättare sagt - Nike ville första ha en egen, rosa, ninja men till sist visade det sig att beställningen gällde en sjöjungfru. Just det, beställningen. För jag la den medan hon tittade på såklart. Inte mig emot, pärlplattor är ju kul ju :-). Nu är vi nöjda och glada med varsitt halsband!

Annars en lugn dag, god mat, snart blir det afternoon tea med både rabarberpaj och scones hade jag tänkt. Lunchen hamnade någonstans mitt emellan lunch och middag så det blir nog bra.

Lite fusk-yoga ska det bli ikväll också, så jag sover gott sen.

Let's kick some motherfuckin' cancer ass

Ninjan är redo i en finfin kedja runt halsen. Kroppen är proppfull av antikroppar och cellgifter, en halvliter tillsammans. Fick tredje behandlingen idag. Har funderat lite på min mentala bild av hur medicinen jobbar mot cancern. Det verkar som om det "normala" enligt Bernie Siegel i alla fall är att man inte vill döda ens cancer inuti sin egen kropp. Det har jag absolut inga problem med. Ninjan slänger ut små pac man-aktiga grejer, typ kaststjärnor och de tuggar glatt i sig av cancercellerna. Mums mums. Ninjan kickar på och gör karate så fort hon kommer åt också. Det är faktiskt rena rama massakern som pågår inne i min kropp.

Dessutom har jag börjat så smått med yoga. Jag är absolut inget yogaproffs och den yoga jag ägnar mig åt har jag lärt mig på ordinära gym och från DVD-filmer. Men den gör gott. Särskilt gott gör den för andningen och lungorna känner jag. Men också att stretcha kroppen och göra den lite lite starkare är bra antar jag. Tar det superförsiktigt i början, jag är så otränad och svag både här och där. Men jag kommer igen!

Fullt upp idag också!

Bild från apium/Flickr CC

Idag var det dags att sätta Tomas bakom ratten och dra mot storstan. Eller, inte helt och hållet storstan, vi nöjde oss med Skärholmen och Heron City.

Allra först gjorde vi ett stopp i Södertälje där vi inspekterade magnoliorna på Plantagen. Jag har nämligen bestämt mig för att det köpa mig en magnolia för det presentkort jag fick av oktobermammorna. Men först av allt ska jag läsa på lite bara om hur man ska gå till väga för att plantera den lilla godingen. Det var något om mycket gräva, finfin jord att plantera i och jag vet inte vad. På bilden ser ni en Magnolia Stellata. Det är nog den jag lurar mest på.

En pool inför sommarens bad inköptes också. Den står gömd i garaget nu och väntar på varmare dagar. Bäst att Nike, familjens bad-dåre, inte vet något om den ännu. En riktig pool, ingen liten bebispool (OK inte så jättestor egentligen, men den räcker nog åt Nike :D).

Sen kom vi fram till Skärholmen. Jag hittade två par röda skor, precis vad jag behövde. Och mjällschampo eftersom man tydligen kan ha värsta mjällen även utan hår. Ett par söta knästrumpor till Nike och äntligen fick jag tag på en kedja till min lilla pärlplatteninja.

Vidare till Heron City och tidig middag, gissa vad jag åt? Kan det ha varit sushi tror ni? ;-) Jomenvisst. Sen fika och lite fönstershopping innan det var dags att sätta på sig 3D-glasögonen (Va? Är de inte av papp med ett rött och ett grönt öga längre?) och kolla in Avatar. Vi var 7 personer i en jättesalong. Men visst var det häftigt. Rätt snabbt insåg man dock att man inte lagt många kronor på manuset utan allt på specialeffekterna. Maken till fånig och förutsägbar story har jag sällan sett utspela sig på bio när det gäller en vuxenfilm. Men nästan tre timmar gick ganska fort ändå, det var verkligen häftigt.

Imorgon funderar jag lite på att ägna en del av kvällen åt kroki. Försöker övertala min far att göra mig sällskap men han verkar inte odelat positiv. Nåja, vi får väl se om han kommer på bättre tankar efter att ha sovit på saken. Dagen har annars bara en enda punkt på programmet - provtagning på vårdcentralen inför onsdagens cellgiftsbehandling.

Och så ska jag ha det ena eller det andra paret röda skor på mig. Eller båda, ett par på vårdcentralen och ett par på krokin.

Kemikalier

Läser om kemikalier i dagens SN. Nej, förresten. Jag läser faktiskt inte ens artikeln. Jag nöjer mig med att skumma igenom lite lätt. För jag vet ju om allt det där. ALLT vi omger oss med idag innehåller en massa kemikalier och de lär knappast vara nyttiga för oss människor. Just nu sitter jag vid min relativt nya dator. På bordet ligger en duk i äkta PVC. Visserligen är bordet från femtiotalet och stolarna betydligt äldre än så, men Nikes stol är från Ikea och gjord av plast.

Det mest skrämmande är förstås hur mycket kemikalier vi utsätter våra små barn för. Som någon miljöforskare tror jag sa i dagens tidning - "Jag skulle aldrig lägga mitt nyfödda barn i en ny barnvagn." Slängde en snabb blick på Nike när jag satt och läste tidningen. Idag var hon helt iförd nytillverkade kläder, visserligen var tröjan ÖkoTex-märkt, men annars var det sorgligt. Bomull såklart, världens mest besprutade gröda. Jag skäms. Och skräms. Ändå tror jag att Nike har mer begagnade kläder och grejer än många andra. Vi har haft turen att få låna massor från kusinerna E och T och även fått suveränt fina paket med urvuxna kläder skickade från Freja och hennes familj. Dessutom har jag sytt en hel del av gamla tyger (ibland nya också ska erkännas) och vi handlar även begagnat på Tradera och Barnbasarer t.ex.

Inte stannar det vid kläderna heller. All plast som omger ungarna. Den är definitivt inte kemikaliefri.... Lego, Barbiedockor, My Little Pony.... ja inte är det särskilt många av Nikes leksaker som inte är av plast. Sen är det alla elektroniska apparater, alla nya möbler, rengöringsmedel, bilar, bilbarnstolar, cykelsitsen helt i plast, nya sparkcykeln i, cykelhjälmen... Gah!

Är det vettigt?

Fullt upp idag

Det blev en intensinv dag idag. Kanske egentligen lite för mycket rent fysiskt, men rena medicinen psykiskt. Att leva ett helt vanligt liv som alla andra helt enkelt.

Dagen började med knytte uppe i skogen bakom Welandersborgsskolan. Det är där Gnestas små knyttar håller till och lär sig grunderna om natur och djur. Vi föräldrar lär oss också något emellanåt. Jag skulle till och med drista mig att säga att jag lär mig massor varje gång. Idag t.ex. att först äter fåglarna på grankotten, sedan är det ekorrens tur och till sist skogsmössen. Det hade jag ingen aning om, men jag kan väl inte påstå att jag är något skogsbarn direkt.

Däremot visste jag att man sorterar komposterbart i gröna påsar och icke-komposterbart i andra påsar. Det fick även barnen lära sig idag. Och så hann vi gå på både skattjakt och vantjakt och fika. En toppendag i skogen helt enkelt!

Sedan hade jag förstås missförstått allt med eftermiddagens medlemsmöte. Jag läste någonstans att man blir lite hjärnslö av cellgifter, kanske är det vad som hänt, eller så handlar det om att jag har att fundera på eller en kombination. Jag hade helt enkelt inte fattat att vi skulle vara där klockan ett. Hur som helst hann vi och vi kom till och med först av alla och hann ta ett varv på Pekinghörnan där vi skulle hålla mötet i den fina paviljongen. Det slutade med att jag kom hem med en jättefin tekopp och lite annat smått och gott. Missa inte Pekinghörnan om ni har vägarna förbi Laxne!

Sedan hem igen, handla och fixa middag. Nu har jag lovat Nike att vi ska plantera om lite tomater och annat som börjat trängas i sålådorna så det är bara att ta på sig planteringshandskarna och sätta igång misstänker jag :-)

Åh jag vill vinna

Uttråkad som jag är skulle jag behöva massor av virkmaterial. För jag har ju knappt något garn alls och så ;-) .... och varken ergonomiska virknålar, amigurumihjärtan eller nosar. Faktiskt. Så jag behöver verkligen vinna, så det så :D.

Ja vad är det jag vill vinna då? Men kolla in bilden för sjutton gubbar! Garn, ögon, nosar, virknålar, bok och massor av annat lottar Mia ut på sin kreativa lilla blogg. Iiiiiih! (känner mig som en fjortis på rockkonsert, sån är jag!)

Regnig lördag

Inte många knop här inte. Jag mår lite bättre men är fortfarande påverkad av förkylningen och rätt andfådd. Börjar inse faran med att inte hålla sig helt isolerad från folk. Men hur skulle det se ut? Det går ju inte att sluta att leva heller. Jag får dras med sånt här helt enkelt, jag har ju trots allt inte blivit så väldigt sjuk, även om det är jobbigt att inte fungera helt fysiskt också. Smällar man får ta helt enkelt.

Ikväll serveras vegetarisk lasagne med getost i det spenatska hemmet. Receptet finns här för den som blir nyfiken.

Imorgon får vi väl se om jag orkar med knytte eller om jag ska nöja mig med att "bara" gå på miljöpartiets medlemsmöte på Pekinghörnan i Laxne. Jag tycker att det är så bra och roligt att även vi i miljöpartiet i Gnesta har fått rull på medlemsmötena och vad det verkar som en bra mötesstruktur. Det behövs när man växer och vi växer ju så det knakar just nu! Bland de viktigaste uppgifterna vi har är att se till att nya medlemmar trivs hos oss och stannar kvar och blir aktiva och att ännu fler aktiva kommer till. Vi lyckas ju helt uppenbart värva en hel del medlemmar men hittills har inte så många dykt upp på våra möten, nu verkar det som om det är flera på gång och det är fantastiskt kul! Då kan jag vara sjuk med gott samvete ;-). Nej skämt å sido, jag är ganska säker på att vi kommer att göra ett kanonval i höst. Vi behöver dels fler aktiva redan nu - och även för framtiden.

Klockan 15-16 är det som gäller imorgon. Och Pekinghörnan i Laxne är platsen som sagt. Välkomna!

Morgonbestyr

Pappa lämnade Nike hos dagmamman, jag slapp flåsa i backarna. Har istället ägnat mig åt att...

... äta frukost - dagens viktigaste måltid om ni frågar mig!)

... slösurfa på Lush. Kan tipsa om underbara nagelbandskrämen Lemony Flutter som räddar mina nagelband just nu. Kan också tipsa Lush om att en "tipsa en kompis"-länk och "dela på Facebook"-länk kan vara fiffig att ha så man slipper göra så fula länkningar. Sa jag att jag är less på att sitta hemma och vara infektionskänslig och ha cancer och att det vore roligare att jobba? ;-)

... beställa biobiljetter. Jag och Tomas kan vara de sista människorna i landet som går på bio och ser Avatar. Jag ville se den redan i januari men hostan var inte lämplig att ta med sig in i en biosalong så det blev aldrig av. Men nu så. Tur att den fortfarande visas. Och i 3D dessutom.

Jodå jag har redan beställt den

Boken Politik 2.0 som släpptes idag. Brit Stakston och ett gäng politiker 2.0-style står bakom. Sen tänkte jag, som alltid när jag beställer böcker, att va fasen inte går det väl att beställa en enda liten pluttbok så där? Då blev det ett ex av Mental träning som hjälp och stöd vid cancer också. Vi får väl se hur bra den är, den där träningen.

Idag har jag haft en slö dag. Läst, sytt i en dragkedja och suttit i solen på baksidan. I morse tog jag Betapred, instruktionerna från doktorn var att jag skulle öka dosen om jag blev mer andfådd eller hostig. I det här fallet så var ju dosen noll så jag fick helt enkelt leta reda på burken igen. Nu har jag varit ganska andfådd i några dagar, sedan i måndags i alla fall. Jag tror kanske att det har med förkylningen att göra men kanske det beror på att jag slutat med kortisonet? Slutade med kortisonet en vecka innan andfåddheten infann sig, kan det vara så möjligen? Eller så är det förkylningen som spökar. Jag antar att en förkylning påverkar redan svaga lungor rätt rejält.

Jag är långt ifrån så andfådd som jag var för en månad sedan i alla fall. Jag känner bara av det i uppförsbackar och trappor. Mest trappor. Ingen step up-träning för mig den här veckan alltså.

Remiss för ärftlighetesutredning skickad

Igår när jag pratade med "min" sköterska på mottagningen berättade hon att läkaren nu skickat iväg remissen som behövs för att göra en ärftlighetsutredning. Denna görs då på Akademiska i Uppsala och jag tror det går till så att jag först träffar någon där, får berätta hur många och vilka som haft bröstcancer i min släkt. Sedan, om man då misstänker att det handlar om en ärftlig form av bröstcancer, tas ett blodprov på mig. Detta skickas nånstans för gentest. Hittills har man kunnat identifera två gener som, om dessa är muterade, kan ge bröstcancer - BRCA1 och BRCA2. Det är troligt att det finns fler, hittills oupptäckta gener.

När testet är klart, har man kanske hittat något av dessa gener. Men det är förstås inte säkert. Om man hittar något, kan de som riskerar att bära på den muterade genen låta testa sig genom ett enkelt blodprov. Sedan är det bara att vänta på besked om vilka som är bärare eller inte är det.

Det här är inte enkelt. Det är svåra frågor som väcks tycker jag. Vad gör man om bär på genen? Är det självklart att operera bort brösten? Hur mår man om man får besked om att man inte bär på genen medan andra gör det? Vilka tankar och känslor väcks hos mig om jag fört vidare genen till mina döttrar?

Svårt. Men samtidigt självklart att denna utredning måste göras. Jag önskar att det funnits möjlighet att göra det här när min mamma fortfarande levde, då hade jag kanske sluppit allt detta elände. Men tekniken fanns inte på den tiden och när den väl kom var min mamma redan död och för att testa behöver man ett prov från den som är/har varit sjuk. De enda som blivit sjuka i vår släkt är min mamma och jag, men eftersom min mamma bara var 29 år när hon fick bröstcancer och jag också är relativt ung är det mycket som pekar på att det är en ärftlig form av sjukdomen.

Så nu får fokus helt enkelt bli att ingen mer ska drabbas.

Här kan du läsa mer om ärftlig bröstcancer.